Jag överlevde 2014.

2014 var året allting kom ikapp mig och slog omkull mig ordentligt. 2014 var året som gjorde att jag inte ville leva längre. 2014 var året jag satt på en landstingssäng och planerade mitt självmord. 2014 var året då jag var i helvetet och vände. En del av mig stannade kvar där, och jag tänker inte gå tillbaka och hämta den.

Men, såhär på årets sista dag tänker jag inte älta all jävla dynga. Jag tänker fokusera på allt bra. 2014 var nämligen året som mina vänner ställde upp som aldrig förr. 2014 var året då folk reste från halva Sverige för att dela min mänskliga misär på landstingssängen. 2014 var året jag överlevde. Men mest av allt så var 2014 det året som jag lyckades snärja mitt livs kärlek. 2014 var året då jag fick min drömprins, och som han fick mig! Jag älskar dig, Max!

Att inte kunna stå emot (TW självskada)

På min pojkväns examen kan jag inte ha vilken klänning jag vill. För jag skäms. Jag skäms över att min hjärna är så sjuk att mina armar ser ut såhär. Jag skäms för att jag inte kan tämja min tiger. Och jag mår illa över att världen är så himla hemsk. Och det gör så ont. 

(Obs! Bilden är inte publicerad för att få medlidande utan för att dokumentera och för att jag ska skämmas.)

Gamla sår, nytt år.

Den här dyngiga julhelgen har inte bara varit cancerbesked. Självklart har det varit oerhört tungt att inse att jag måste förbereda mig på att Roger kommer dö. Jag lider å det grövsta med min älskade, älskade moster och mina kusiner. Mina kinder har fuktats många gånger. 

Jag har dessutom varit oerhört ledsen av den påtagliga ensamheten. Andra har stora släkter och många vänner att omges med. Jag har ingenting. Jag har en familj, men det var bara så himla jobbigt att de inte fanns nu. Ingenting var sig likt. 

Allt detta har gett mig sån ångest. Pappa har även tagit upp ekonomin, som är en oerhört stor trigger för mig. Får panik av att jag har så lite kontroll över ekonomin. Ikväll nöp min mor i mina höfter och sa att jag ätit för mycket godis och att jag skulle ta ett äpple. Det gjorde så oerhört ont, särskilt eftersom mina negativa tankar om min kropp och min vikt kommit tillbaka och slagit mig i ansiktet oftare på sistone. Jag klarade inte av det och fick sån oerhörd ångest. Min mamma tycker att jag är för tjock, och orden etsar sig fast i minnet och hjärtat.

Julhelg

Jag skildes från Max i fredags. Det har gått sju långa jävla dagar. Det är tio dagar tills jag får lukta på hans hår igen. Tack vare skype och att jag har hans tröja som snuttefilt så överlever jag. Knappt. 

Jag såg så himla mycket fram emot att åka hem till min hemby och bara vara. Läsa böcker, skriva, slappna av och fira jul med nära och kära. Först sov jag över hos min älskade storebror (som nyss fått en söt liten son) och hans familj. Jag njöt och såg fram emot att fira jul med dem. Sedan infann sig den konstiga tomheten i väntan på julen. Ingen av mina syskon skulle komma hem. Förut om åren brukade vi flumma ihop roliga julkort när vi klättrar upp i granar eller tittar fram i fönsterrutor. Vi brukade sladda runt med fyrhjulingen eller ta en skotertur. Men i år var allt tomt. Det var bara jag. Det är bara jag. Det känns så oerhört tomt, eftersom jag är van vid att omges av min stora familj på jul. 

På julafton berättade min mor om min mosters man. Hans cancer var tillbaka. Han har klarat den förut tänkte jag och härdade ut kvällen genom att titta på den 6 veckor gamla bäbisen och längta bort. Idag, när hon fick veta lite mer, berättade hon hur det egentligen ligger till. Min älskde mosters man har fått tillbaka sin prostatacancer. Den har spridit sig i bäckenet och har tagit fäste i skeletet. Dottertumörer har letat sig in i hans diskbråck vilket orsakar outhärdlig smärta. Därför opererade de honom igår, och nu är hans ben förlamade. Det är sjukt oklart ifall han kommer återfå känsel i benen.

God jävla juljävel. 

Liljekonvalsen

Jag kom ur en höststorm med för stora kängor och gjorde spår i den nyfallna snön. En virvelvind som alltid rör sig. För ett steg framåt är alltid ett steg framåt. Jag är ett med naturen, jag har rötter neråt men växer uppåt. Ibland fäller jag mina löv, men innan dess är de en färgpalett. Av kärlek, skratt och rörelse. Sedan kommer vintern. När mina grenar blir för tunga av snö, sorg och tårar går de av, ramlar på marken och trampas på. Tillslut slutar mina grenar att växa. 

Sen kom du som en vårbris och sådde liljekonvaljfrön i mina sår. Du tog min blodiga buköppnare och blottade mitt hjärta. Du sa att det var fint. Men väldigt trasigt. Jag blir aldrig vita lakan på ett klädstreck. Jag är tigerflickan. Du vet, hon som är hon. Som har tredje känslovärldskriget inombords men som är känslokall. Hon som ler men ändå aldrig någonsin kommer bli hel. Det kantstötta porslinet med halvskriven livshandbok. Men du behöver inte laga mig. För ur förmultnade löv och grenar växer de vackraste liljekonvaljerna. 

Till mitt blivande barn

Jag vill inte ha dig. Jag tänker inte sätta dig till världen. Jag vill inte föra över mina bipolära gener. Jag vill inte att du ska ha en psykiskt sjuk morsa. Min sjukdom går i cykler. Någon gång kanske jag blir så sjuk att jag tar livet av mig. Då vill jag inte lämna efter mig dig. Jag vill inte att du ska växa upp med en mor med självskadeärr på armarna. Jag vill inte att du ska se att det alternativet finns, att förstöra din perfekta kropp. Jag vill inte att du ska gå igenom samma helvete. För vi har samma gener, du och jag. En gång fick ett foster chansen att växa i min mage. Men det gick inte, det var inte meningen. Ödet sa ifrån. Du har det bättre hos någon annan.

Ps. Mamma älskar dig! Ds.

Inte ens ikväll klarade jag mig. Känner mig så satans jävla värdelös. Att jag inte kan stå emot. Det går inte. Jag vet inget annat sätt. Jag kan inte. Jag är så himla rädd för mig själv. Jag behöver verkligen hjälp. 

Självskadandet (TW självskada)

Såhär ser min arm ut i nuläget:

Jag har alltså inte på något sätt blivit skadefri. Det är inte lika många sår. Men de är djupare. Sen jag berättade för min mor om mitt självskadebeteende har mitt skadande inte blivit bättre. Jag skär mig djupare och oftare. Jag behöver inte oroa mig för ärren längre och jag behöver inte oroa mig för att dölja dem heller. Jag kan skära mig hur mycket jag vill. 

Jag sa till min terapeut att jag alltid velat skära mig mer och djupare. Hon frågade varför och jag svarade att det var för att mina föräldrar inte visste och att jag var tvungen att dölja mina sår eller komma på dumma bortförklaringar. Den dagen bestämde jag mig för att berätta. Så jag kunde skära mig hur jävla mycket jag ville. 

Nu är jag rädd för mig själv. Jag är rädd att jag ska skära så djupt att jag förblöder.  Att jag ligger ensam i mitt vadrum och förblöder och dör. Ensam. Jag vill inte dö. Jag gör det för att överleva. 

Att

Jag har en favoritblogg. Jag tycker om att läsa om de som varit i samma sits som mig. Legat i en sjukhussäng, inspärrad för sin psykiska sjukdom. Att panikskrika i en sjukhuskorridor och böna och be om benzo. Att inte vilja leva längre, att inte orka med allt, att inte orka med mig själv. Hon har klarat det, jag vill också. Jag ska också. Det ger mig hopp att läsa hennes historia. Hon skriver så träffsäkert. Hon är en flicka som är stark.

"Jag skulle vilja dansa i platådojor på en krog en vardagskväll och hångla med en tönt i en taxi. Inte för att det skulle få mig att må bättre, men bara för att det skulle kännas annorlunda än tårarna, ångesten och tomheten. Men jag tror inte ens en människa är skapt för att orka för många förändringar på samma gång. Och så mötte jag en person som väckte så starka känslor inom mig. Och som behandlade mig illa. Som gjorde mig panikledsen."

Failures, failures, failures, failures, failures, failures, failures and hope

Det är namnet på ett av mina favoritalbum. Ibland tror jag nästan att det är underrubriken till titeln på mitt liv. Känner mig så fruktansvärt dålig och otillräcklig och fruktansvärd och värdelös.

Min musikklass består av virtuoser. Jag är den enda som inte gått musikgymnasium eller har högskolepoäng i ämnet. Jag är sämst i klassen. På allt. Jämt. Jag har failat alla teoritentor, jag är sämst på att arrangera, jag är en av de sämsta i klassen på mitt huvudinstrument piano. Idag skulle vi redovisa de fyrstämmiga arren som vi skrivit. Mitt var så pinsamt dålig att jag började gråta för att det var så jävla dåligt. Det jävliga var att jag inte ens fattade att det var dåligt, utan typ trodde att det funkade. Så jävla dålig är jag. Jag skäms så fruktansvärt mycket över allt jag gör just nu. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag får bara ångest av allting. Alla dessa motgångar får mig bara vilja släppa allt och ge upp.  

Det finaste jag någonsin hört komma ur en mun i hela mitt liv:

"Hon sa: "Max. Vi är nog lika trasiga du och jag"
Men nåt trasigt kan också vara fint
Som krossat glas kan bli mosaik: 
Varje skärva unik, en egen pusselbit
Och även om allt känns som skit så har alla en plats. 
Även om vi tvingas spela en roll så spelar vi roll.
Ibland suger livet, ibland är det på topp;
ibland hatar jag skiten, ibland finner jag hopp. 
Dag för dag, slag för slag; PMA med varje andetag
Men jag behöver all hjälp jag kan få.
Så jag höjer musiken för att dämpa paniken..."

Och ja. Något trasigt kan också vara fint.

"Utan dig hade jag inte känt hur det känns att leva."

Konstig dag. Konstig helg. Konstig vecka. Något får ett avslut, något annat en början. Så ont att såra, så ont att bli sårad.

Vi är alla lika jävla trasiga.

Söndag

Ja, igår var jag mer förtvivlad än vanligt. Egentligen överreagerar jag som ett sepe. Men jag blev sårad, och då är det så. Jag kan inte hjälpa det..

Hur som helst så är det många grejer den här veckan som gjort mig upprörd. Många gamla kvarlevor från svunna tider som dykt upp. En jävligt jobbig vecka bara. Har känslomässigt kastats mellan olika tider i mitt liv och fått återuppleva all dynga. Än. En. Gång.

Idag är jag känslobakisdeppig. På ett väldigt konstigt sätt.

Dra åt satan.

Så är cirkeln sluten. Ni vet det här uttrycket, skit ska skit ha? Just det. De människor som förtjänar dynga ska även få det. Jag verkar vara en sådan person som förtjänar magma i strupen, radon i ögonen och stenar kastade i själen. Jag är inte arg. Jag är bara så jävla besviken.

Jag och min tiger.

Jag ser mig inte som normal, jag är speciell. Oftast på ett bra sätt dock! Min diagnos ställer mig till en skara människor som särskiljer oss från majoriteten, medan vi i gruppen är ungefär likadana. Så ser jag på det.

Normalstörda människor som inte har lika trassligt känsloliv har en katt som representerar deras känslor. Så brukar jag tänka. En katt är lätt att tämja! Jag å andra sidan har en känslotiger som jag brottas med varje dag. Den är riktigt svår att tämja och väldigt elak ibland. Som ni vet är en tiger ett vilddjur och ibland river den mig på armarna också. 

Hjärnforskare har kommit fram till att det finns en skillnad på hur människor omedvetet hanterar känslor. Jag ser mig ofta som känslig nämligen. Och skillnaden mellan mig och mindre känsliga människor är att deras känslor går över rätt fort. Deras katt är inte upprörd så länge. Medan min tiger tar lång tid på sig att lugna ner sig. Om den då blir mer upprörd innan den lugnat sig kan det ibland rinna över för den. Det är då den rivs.

Nån gång ska jag tämja min tiger och gosa med den. Tigrar kan nämligen bli rätt gosiga och tillgivna, trots att de är vilda.

Omvärlden

Min mors reaktion när jag kom ut som självskadare var att först fråga om jag någonsin skadat mig så mycket att jag blivit tvungen att sy. Sen frågade hon om jag ville att hon skulle komma hem till mig och sova över. Som om hennes bullar och varm choklad skulle hela mig på något magiskt vis. Det var alltså hennes reaktion på allting.

Jag har börjat fundera på hur folk reagerar på mina ärr/sår. Jag minns ju hur mitt självskadebeteende började som ett desperat rop på hjälp. Och jag minns exakt hur omvärlden inte alls reagerade på det. När jag berättade för min mor tänkte jag på två saker: hur fruktansvärt dåligt hon reagerade just då, men även på hur sjukt det var att hon hade frågat om varför jag hade en kökskniv i badrummet, men ändå inte sa något. Jag blir så himla besviken på det.

Jag har så många vänner som sett mina ärr/sår. Inte en enda har frågat om hur jag mår. De fokuserar mer på själva såren än anledningen bakom dem. Många blir arga. En del tittar på dem, och uppmärksammar mig på att de har sett dem, otroligt få plåstrar om, men väldigt många ignorerar det. Många reaktioner bygger på oförståelse. Jag tipsade mina föräldrar om hemsidor för anhöriga till självskadare, självklart är många anhöriga föräldrar eftersom självskadebeteende är vanligast bland ungdomar. Jag hade velat att de hade läst på, varit intresserade av att förstå varför och inte hur djupt eller hur mycket. Det är inte det som är det viktiga. Jag har en kär vän som besökte mig på psyket och såg mina sår. Han blev instinktivt jättearg på mig. Vilket inte gjorde någonting bättre. Det fick snarare motsatt effekt, att den overkligt stora mängd skuld jag bär på även fick detta på sig. Självklart hittade jag något att skada mig på när han gick från avdelningen. Sedan förstod han att man inte kunde bemöta sjuka människor så. En dag köpte jag Sofia Åkermans För att överleva som handlar om självskadebeteende. Han frågade mig om han fick låna den och läsa den efter mig. Han ville förstå.

En klasskompis till mig skämtade om självskadebeteende en gång. Självklart reagerade jag på det, men jag tog absolut inte illa upp. Jag tänkte helt enkelt ge en heads up om att han kanske inte skulle skämta om sådant eftersom det är en ganska allvarlig sjukdom. När han kom till skolan sa han: "Jag såg det du skrev och jag tänkte bara säga att jag har sett det och jag hoppas att du inte tog illa upp." Han har sett mina armar och mina armar vittnar om psykisk sjukdom och ändå frågade han inte hur jag mådde. Såna situationer blir jag besviken. Allt jag vill ha är lite jävla medmänsklighet och förståelse.

Att komma ut

Jag har varit självskadare sen jag va 14 år. När jag och min terapeut gick igenom mitt självskadebeteende berättade jag att om mina föräldrar hade vetat om allt och jag hade sluppit ljuga hade jag skurit mig både oftare, mer sår och framförallt djupare. 

I fredags bestämde jag mig för att berätta för mina föräldrar. Det har alltid varit min största mardröm. Jag är deras sladdbarn, ett kärleksbarn, pappas ögonsten. Det sista jag vill är att förstöra deras bild av mig som en lyckad och fin tjej. Men nu insåg jag att det raserades när jag berättade för dem att jag var inlagd på psyket. Så jag berättade. 

Förra veckan var min mamma hemma hos mig och lämnade mat. Hon såg kniven som ligger på pallen i badrummet. Alltid. Det är min trygghet. Den sista utvägen som används alltför ofta. Jag sa att jag hade ett självskadebeteende sen jag var 14 år och hon sa väl att hon väl egentligen vetat ganska länge. Och då blir jag så jävla förbannad att hon inte gjort något. Hon har väl liksom inte velat inse. Men jag kom ut som självskadare, det kändes bra. Sedan skar jag upp hela jävla armen så M fick plåstra om mig. Och jag misslyckades än en gång. 

Återfall

Jag har varit skadefri i ungefär två veckor. Tror jag? Igår skar jag mig iallafall. Fan. Jag skäms. Men det var så jävla skönt att se blodet rinna. 

Självskadeanamnes

Idag var jag hos terapeuten. Vi gick igenom hela min självskadeperiod. Vi gick tillbaka till 14 åriga lilla Ebba som varit mobbad hela sitt liv. Det var så overkligt jobbigt. Att se vad jag har gjort mot mig själv. Att inse hur andra har gjort mig illa och hur jag tagit ut det på mig själv. Terapeuten förklarade att självskadandet ofta bottnar i ilska. Det är liksom mycket energi som måste ut. 

Jag fick tänka efter vad som gjort att jag har så mycket ilska som jag måste försonas med. För det första är jag så himla besviken på mina föräldrar som inte tog remissen till BUP på allvar. Jag har aldrig känt att de liksom kan förstå hur jag mår eller psykisk ohälsa överhuvudtaget. Jag är bara så himla besviken på dem. Att de aldrig har funnits på det sättet jag vill. Att de försökt göra mig lycklig med materiell dynga. 

Sen är jag så jävla förbannad och besviken på vuxenvärlden som vände en liten flicka ryggen. De vände mig ryggen när jag behövde dem som mest. De vände mig ryggen när jag skrek efter hjälp. 

Jag kommer aldrig förlåta mina föräldrar för att de inte gjorde nånting. Och jag kommer aldrig förlåta hela jävla vuxenvärlden för att de inte hjälpte mig när jag behövde det som mest.

Mitt vårdkaos

Att den svenska psykiatrin är ett skämt har säkert inte förbigått någon. Särskilt inte vi som behöver den. Jag tänkte dela med mig av min vårdresa.

Sen började 2007 när jag gick nionde klass. Jag hade då en vikarie i SO, eftersom vår ordinarie lärare skulle ha barn. Han uppmärksammade att jag hade sår på armarna och undrade hur jag mådde. Ingen annan märkte ett jävla skit. Han skickade upp mig till skolsköterskan som jag fick prata med några gånger. Det jobbiga med det här var att min mor jobbade i skolmatsalen och att jag gick i en så liten skola att alla visste allt om alla och alla kände allas föräldrar. Jag fick hennes nr och redan då led jag av panikångest. Jag ringde henne i panik säkert flera gånger i veckan. Låg vaken, lyssnade på My chemical romance om nätterna och skadade mig själv. Hon skickade remiss till Barn- och ungdomspsykiatrin. Jag fick ett samtal och de har som policy att koppla in föräldrarna typ direkt. Jag sa att gör ni det tar jag livet av mig. Men mot min vilja åker vi dit. Jag, mor och far. När vi åker hem frågar mina föräldrar: mår du bättre nu? Ja, svarar jag. Sen var det inget mer med det. De tog det absolut inte på allvar. Det gjorde ingen annan heller. De vuxna jag hade omkring mig då kan fan dra åt helvete. Och jag kommer aldrig förlåta mina föräldrar för att de inte fanns då, när jag behövde dem som mest.

Då hade jag utstått mobbing i hela mitt liv. Sommarlovet mellan 9:an och gymnasiet blir jag sexuellt utnyttjad för första gången. (Vänta, det kommer mer.)

Sedan överlever jag gymnasiet. Justja, jag drog på mig ätstörningar under högstadiet också och kräktes upp allt jag åt. Det och självskadandet hängde med ungefär hela gymnasiet. Under gymnasiet missbrukade jag alkohol, hade otroligt många destruktiva sexuella relationer som fördärvade mig totalt. Sedan blev jag kär i en pundare. Som slog mig och våldtog mig. Och som efter att jag gjort slut och "flytt" ifrån honom hotade mig till döden och förföljde mig i flera veckor.

2012 blir på något sätt vändpunkten. Min systerson blir allvarligt (han hade kunnat stryka med, den lille parveln <3) sjuk i hjärninflammation. Min bästa, älskade barndomsvän dör oerhört tragiskt i en bilolycka. Jag och Annika hittar en döende man som dör i våra armar i princip. Sedan hamnar min starka och stolta far på sjukhus.

Jag söker fan med ljus och lykta efter hjälp. Jag kontaktar Svenska Kyrkan på Campus, Ungdomshälsan och Vårdcentralen. Ungdomshälsan säger att "sorg är något som bleknar med tiden. Snart kommer du inte ens tänka på Jocke." Knäckte mitt hjärta mitt itu. Vårdcentralen tog mig på allvar och jag fick gå i gruppterapi och enskild terapi. Gruppterapin bidrog mest med triggersituationer, men var ändå rätt bra för man fick lära sig olika typer av ångesthantering. Dock med dyngiga inslag av "mindfulness". Sedan tycker vårdcentralen har mitt fall är för "svårt och komplext" för dem att hantera så de skickar remiss till psykiatrin. Vilket jag var nöjd med. De förberedde mig dock på att jag måste vara hård och verkligen förklara att jag ville ha hjälp. Jag fick säkert vänta i 3 månader på den där remissen.

Han som jag mötte på bedömningssamtalet på psykiatrin tyckte att det verkade som om jag var bipolär och att jag hade risk för att bli sexmissbrukare, vilket jag på något sätt ändå förstår. Men jag ville först och främst bara ha en snäll tant att bearbeta all min jävla dynga med. Och sedan gå in i specifika problem.

De remitterar mig till Urologen och tycker att jag var ett för "mesigt" fall (obs mina ord) för psykiatrin och att jag skulle få bäst hjälp hos VC. Och så enkelt hamnade man mellan två stolar. Hela processen från remiss från VC till psyk och från psyk till sexologtant tar ett år. Herregud, jag hade förlorat en otroligt viktig person i mitt liv, jag ville bara gå vidare. Jag hamnade iallafall hos någon sexologtant som jag hade kontakt med i några månader, sedan blir jag sjuk och missar två samtal. Sen hör jag inte ett jävla ord från dem och står helt utan samtalskontakt. Då fick jag panik. Jag började må riktigt dåligt och det krävdes ett riktigt panikångestanfall och en inläggning på slutenvården innan jag blev tagen på allvar och fick en riktig samtalskontakt inom psykiatrin. Nu ska jag få gå i DBT för mitt självskadebeteende. Det tog alltså bara 7 år.

Ta mitt ord, istället för ditt blod

Under tiden som min tatuering läker så läker ungefär ingenting annat. Såren i hjärtat blir djupare. Ärren i själen läker inte. Såren på armarna blir fler. Jag är så fruktansvärt känsloförvirrad. Det känns som att jag går omkring utan hud och allt som sägs eller görs känns så jävla hårt på mig.

Jag fick höra av min terapeut att jag i princip är känslokall, utåt alltså. Inom finns en jävla massa känslor! Hon menade alltså att jag hade så oerhört mycket känslor som slogs inom mig och som jag inte skulle kunna hantera ifall jag släppte fram dem. Så i ren självbevarelsedrift har jag undermedvetet tryckt undan alla mina känslor och kört på att vara en lattjo liten pryl utåt sett. Jag skriver himla gärna för att, vad jag trodde, få ur mig lite känslor ur systemet. Men min terapeut tror att jag inte alls bearbetar känslorna när jag gör så. Jag tror bara att jag gör det. Jag tillåter mig inte vara ledsen. Jag tillåter mig inte att gråta. Att sörja. Att vara besviken. Att vara arg. Att vara ångerfull. (Och jag låter mig absolut inte känna några positiva känslor!)

Utåt är jag en vägg. När jag mår dåligt vill jag ogärna vara ensam och jag bjuder alltid över vänner. För framför vänner kan jag inte gråta. Aldrig. Det blev så himla självklart när jag började tänka på det. För att inte nog med att jag trycker undan känslor som är svåra och jobbiga, jag tillåter mig inte heller att vara glad och lycklig.

När jag är glad känner jag skuld. "Men herregud, hur fan kan jag vara glad? Jag förlorade ju min bästa vän för två år sen? Jag är ju bipolär? Jag har ju blivit våldtagen? Jag skär mig ju? En sån människa kan inte känna glädje." Så går mina tankar. Jag känner mig så himla identitetslös om jag inte är svart och svår. Dark and twisty. Hur lever man ett normalt liv?

Sådant går jag och tänker på nu inför DBT:n. För mitt självskadebeteende sker inte på impuls. Det är så himla planerat. Jag kan till och med typ schemalägga det! "Åhnej, nu ville Annika hälsa på, men jag kan skära mig senare." Det är helt rubbat när jag tänker efter. Det är verkligen tvångsmässigt och av ren vana. Dessutom kan jag tänka tanken att "nu var det längesen jag skar mig" och så gör jag det. Det känns helt sjukt.

Jag blev väldigt medveten om saker som jag nu går runt och grubblar på, som ni märker. Återkommer nog aldrig med några svar på mina funderingar!

Mänsklig värme, snälla kom närmre.

Det är sånt overkligt kaos i mitt liv just nu. Familjestrul angående tatueringen, dumpade pojkvännen idag, träffade mitt ex på krogen och mina känslor är fan överallt. För ett tag sen var allt bra. Jag fick min diagnos, fick veta att jag skulle få gå i DBT, skaffade ett extrajobb (som lärare, fantastiskt!) och var genuint glad. Nu är allt kaos och jag är så sjukt förvirrad. Hann vara skadefri i en vecka..

Först och främst känns det bra att ha avslutat förhållandet med Patrik. Jag var inte redo för det och när nyförälskelsen lagt sig så kändes det inte lika bra. Det är alltid jobbigt att göra slut och såra någon. Det känns overkligt tomt också..

Sedan träffade jag ju min förra pojkvän som jag gjorde slut med i mars/april. Det rörde upp en tornado av känslor. Jag insåg att jag saknade honom något oerhört.. Sedan kändes det så himla bra att då träffa honom, få krama honom och bara se att han levde och var hyfsat okej i alla fall. 

Jag måste reda ut mina känslor. Och sedan kanske ta kontakt med exet om han är redo för det.

Åh gud. Mitt liv är en dramaserie där nyckelordet är ångest och kaos.

Helvete.

Jag önskar att min själ var ett stormkök.

Att sitta på badrumsgolvet och fundera ut en lämplig metafor. För det helvete som pågår i mitt huvud om kvällarna. Tankarna som ADHD-flyger fram genom huvudet. Jag tänker på hur själen består av livsljus som släcks ett efter ett när en del av livsorken tar slut, när mer skit läggs på ens axlar. Vissa ljus går relativt lätta att tända igen. Vissa kan tändas av andra ljus medan andra behöver tändas med ny eld. När många ljus släckts av ångestvågor så orkar man inte så mycket mer, tills det sista släcks och man dör av inre ångestmonster. Jag vettrorhoppas att mina släckta ljud kommer tändas igen. För oftast vill jag leva. Men ibland känner jag att jag nästan inte orkar. Att jag behöver ett eller ett par ljus till för att ta mig upp. 

Jag önskar att min själ var ett stormkök.

Att släppa och gå vidare

Jag kommer på mig själv nu med att läsa alla gamla inlägg på bloggen. Och gråta hejdlöst. Allt kommer tillbaka. Alla känslor upplevs igen. Varför är jag så besatt av mitt förflutna? Varför kan jag inte gå vidare? Varför kan jag inte sluta älta och se saker som erfarenheter? Jag bruka säga till mina örti miljarder terapeuter som jag fått träffa genom åren och sagt att "det finns så mycket dynga i mitt bagage, i min ryggsäck, som jag stoppat längst ner och försökt glömma. Jag vill gräva upp allt det där, försöka förstå och försonas med det. Och börja se det som egenskaper. Som jag sedan kan skriva i min egna livshandbok." Tycker att det där är så fint förklarat av mig. Jag ska skriva en livshandbok. Jag tror faktiskt att jag har kommit en bra bit på vägen.

Det förflutna och framtiden

För ett tag sedan läste jag igenom dagboken jag hade när jag låg inne på psyket. På ett sätt finns det ingenting som påverkat mig så mycket. Jag var inlåst bakom dörrar som inte ens den största panikångesten kunde ta sönder. Jag hade tjugo dagar på mig att fundera över varför jag satt där. Jag hade inget att göra förutom att fundera på mitt dåliga mående och varför jag mådde så dåligt och gå igenom hela mitt liv, alla trauman och missöden. Där inne, på avdelning F41, mådde jag så dåligt att jag ville ta mitt liv. Jag tog alla chanser jag fick att snickra ihop vapen av allt jag hittade. Jag försökte skada mig med locken på mina snusdosor. Jag skadade mig med öppnarkroken på colaburkarna. Jag skadade med med hårnålar. Jag formulerade ihop ett avskedsbrev som jag av någon anledning inte skrev ner. Jag hade skrivit små meningar till mina bästa vänner. Till min familj. Till Ida. Till Adrian. Till Viktor. Till Max. Till Annika. Till Ida-Marie. Till Fredrik. Till musikklassen. Och till min föredetta pojkvän Erik. Jag funderade hur jag skulle göra det. Om sömntabletterna man får när man åker på nattpermis och en liter whiskey skulle fungera. Om att hoppa från min balkong på tredje våningen skulle räcka eller om jag skulle behöva en snara också. Det var så många kvällar som jag hade de där tankarna. Jag skrev så många gånger i min dagbok att jag aldrig skulle få ett värdigt livmefter detta. Att jag förevigt skulle vara ett psykfall. "Hon som blev inlagd på psyket". Jag hade så många samtal med vårdarna på avdelningen om det här. Fick ångestdämpande. Fick hitta saker i minnet som var värda att leva för. En kväll när jag satt ensam i min snåriga ångestskog med känslor som slet och drog i mig. Då jag i panik försökte hitta ut. Försökte leta ljus. Till toner av Max hardcoreband. Då hör jag raderna "Ett slag så rösterna tystnar. En rad till så kanske du lyssnar. Om jag klarar ikväll, ska jag klara för alltid." De kommer för evigt vara inpräntade i min själ. De kommer för evigt vara orden som var den trygga handen i min värsta panik. Att om jag klarade ikväll, då skulle jag klara för alltid. Och jag klarade ikväll. Där kom vändningen. Jag bestämde mig. Jag ska hitta vägen tillbaka. Ut ur skogen. In i värmen. Långt bort från kylan och paniken. 

Jag blev utskriven. Jag fick stå på egna ben (med ett och annat handtag från familj och vänner). Men här står jag. Med en läkande själ som lämnat ärr på mina armar. Jag vill ha tillbaka de två åren som Du, ångesten, iskallt stal. Du tog ifrån mig rätten att leva ett normalt liv. Nästan hela mitt liv har vi gått hand i hand. Du har varit min äckliga blindtarm som inte behövdes. Och du har fått infektioner som missbruk, panikångest, självskadebeteende och ätstörningar. Nu vill jag operera bort dig. 

Det är dags för revansch. Jag vill hitta vägen tillbaka.

Tack Max. Evig tacksamhet. För evigt ett eget rum i mitt hjärta.

Mardrömmar

Jag drömmer ofta mardrömmar och i natt drömde jag den värsta på länge. I korta drag handlade den om att en seriemördare gick lös och var ute efter mig och min familj. Drömmen slutade med att jag såg min mor mördas med åtta skott i huvudet, bröstet och magen. Jag vaknade i panik och hade sån jävla ångest när jag vaknade. Än fast jag vet att det bara var en dröm så har jag gått runt med fysisk ångest hela dagen, inte kunnat slappna av och mått så sjukt dåligt. När sedan min dator ballade ur kunde jag inte hålla gråten inne. Så jag lade mig i fosterställning och grät en timme. Sedan ringde jag min pojkvän som mentalt klappade mig på huvudet och stöttade mig. Jag saknar honom något oerhört. Jag har inte träffat honom sedan i somras. Distans suger verkligen. Men nu när septemberjakten mer eller mindre är slut för min del har jag många lediga helger att träffas på. Jag längtar verkligen.

Som för så många andra är min ångest värst på kvällarna. Jag är alltid lika orolig att jag ska drömma mardrömmar och vakna med ångest som håller i sig större delen av dagen. Därför sover jag oftast med datorn igång med massor med serieavsnitt så oavsett om jag vaknar på natten så känns jag inte lika ensam eftersom jag har låtsasvänner i min dator som sällskap. Men det absolut bästa är att sova med någon jag tycker om och som bryr sig om mig. Som kan trösta mig när jag vaknar upp ledsen eller kan lugna ner mig om jag vaknar i ren panikångest. Någon som kan lägga sina armar om mig så jag kan somna i hens famn som jag kan lukta på tills jag somnar. Därför saknar jag Patrik så himla mycket.

Älgjakt eller en vecka av själslig rensning

Jag har varit hemma i mitt föräldrahem i en knapp vecka och jagat älg. Det är bästa veckan på hela året. Då får jag sätta mig på min ryggsäck, elda lite, dricka svart halvljummet termoskaffe, lyssna på fåglar och diverse andra ljud. Dessutom kan jag eventuellt få syn på en älg! Och som en bonus kanske jag till och med får skjuta den och få klappar på axeln av gubbarna i laget! Det är så jävla skönt att bara få sitta i radioskugga och inte bry sig om något annat. Man får rensa tankar och bara må gott. 

Vårt jaktlag bestod för 10-15 år sedan av fyra medelålders gubbar som inte riiiiktigt såg nöjet i älgjakten. Sedan satte min far, som är jaktledare, en annons i någon jakttidning om att vi ville ha dit jägare. Så vips skulle fyra jägare från trakterna kring Heby och Sala komma upp och jaga kommande höst. Det är det bästa som hänt jaktlaget! Efter det har de gamla stofilerna på byn blivit mycket mer välkomnande gentemot utomstående gästjägare vilket gör att vi nu är ett gäng på 10-15 jägare på septemberjakten. Och fyfan så roligt det är! Jag och min storasyster är de enda tjejerna i laget och vi är så himla välkomna! Vi har världens bästa stämning när vi fikar och äter ofta middag tillsammans, dricker vin, skrattar, berättar historier och bara trivs tillsammans, trots att jag är i snitt 25-30 år yngre än de andra så är jag verkligen en i gänget. 

Jag tror att det är viktigt för mig att få vara med, att få vara en i gänget, att tillhöra en grupp, känna mig behövd och inkluderad. Särskilt eftersom jag varit utstött, nedvärderad och ovälkommen hela mitt liv. 

Åh, vilken härlig vecka! Vilken energi jag fått! Trots att inte en enda älg fick falla för min lilla tjejpuffra!

Att leva ett liv, inte vinna ett krig

Mitt liv kretsar nu kring att hålla ihop mina dagar och vinna över ångesten. Vinna över självskadetankarna. Vinna över mina ätstörda tankar. Vinna över mardrömmarna.

Jag känner så himla mycket skuld för allting. Jag känner skuld för att min förra pojkvän mår dåligt. Jag känner skuld för att jag börjat skada mig själv igen. Jag känner skuld för att jag inte äter längre. Jag känner skuld för att jag inte tränar. Jag känner skuld för att jag inte går ner j vikt. Jag känner skuld för att jag inte presterar bättre i skolan. Jag känner skuld för att jag inte orkar umgås med folk. Jag känner skuld för att jag inte gör mer om kvällarna än ser film och serier. Jag känner skuld för att jag inte orkar varken städa, tvätta eller diska.

All den här skulden växer inom mig likt en demon som äter upp all min lycka. Den skriker: Ebba, du får inte må bra! Du förtjänar inte att må bra! 

Den här skulden gör att jag känner sån oerhörd ångest hela tiden, dygnet runt. Jag måste vara elak mot mig själv för att jag inte gör allt det ovannämnda.

Nu ska jag vinna kriget.

Zebraflickan

Jag ville inte att detta skulle hända, men min vånda blev för stark. Efter några månader som skadefri blev enda utväg för överlevnad att ta till kniven. Igen. Som så många gånger för. Skulden kring exets självmordsförsök blev för stor. Han är dessutom utskriven från psyket nu och ska ut och festa ikväll. Jag är så overkligt orolig att jag inte vet vad jag ska göra. Så jag förströr mig med att läsa och skriva med komedier på datorn i bakgrunden. 

(Jag lägger ut bilderna för min egen skull. För dokumentation av min väg tillbaka till ett värdigt liv. Och för att skämmas över mina felsteg. Jag söker inte bekräftelse eller vill provocera.)

Dag 16 i slutenvården

"Jag vet inte om jag ens vill leva längre. Snälla hjälp mig. Hur fan ska jag få ett värdigt liv efter detta? Låt det få ett slut.

Släpp mig bara. Låt mig gå. Spelar ingen roll om det är ångesten eller livet längre."

Jag ska senare göra en summering av min tid på psyk. Jag har bevarat allt i en dagbok. 

Dag 16 skrev jag detta:

Landstingsgrönt är skönt

En livscocktail. Av ångesttrassel.

Och mögel.

Antingen är man inlåst eller skyddad.

Samma kläder. 

Inte landstingskläder. Då blir man en del av dem.

Spökena. Inredningen.

Livsrädd för att leva. Dödsrädd för att dö.

Tack för mig.

Ridå.

Förra veckan försökte mitt ex ta livet av sig. Typiskt dåligt breakup. Jag är övertygad om att det är mitt och vårt breakups fel. Vi "gjorde slut" när jag hamnade på psyket, vilket var i slutet på mars, men det tog väl kanske ytterliggare en månad innan det tog definitivt slut. Jag kan fortfarande inte sätta ord på hur det känns. Vilket fruktansvärt dåligt samvete jag har. Hur hemskt det är att jag fått någon att må så dåligt att hen inte vill fortsätta leva sitt liv. Det här är helt sjukt. Helt jävla sjukt. Min ångest är också helt jävla sjuk. 

Jocke, jag saknar dig.

Idag hälsade jag på Jocke. Jag har inte sett hans grav sen han fick en sten. Den var superfin, med en vovve och allt. Hjärtformad. Precis som i mitt minne. Jag tände ett ljus och satt mig och surrade med honom en stund. Precis som jag skulle ha gjort om han levde. Vi hade druckit kaffe och snusat. Om han fortfarande levt. Sen pratade jag med honom om gamla minnen. Om hur mycket jag saknar honom. Om mina drömmer om honom. Om att jag ska bli faster. Om hur skolan går. Om hur hans familj har det. Om hur livet hade varit om det hade blivit vi två.

Det är så himla konstigt att vara 22 år och ha en jämnårigs grav att gå till. Än konstigare är det att behöva jordfästa en vän. 6 oktober 2012 var den jobbigaste och finaste dagen i mitt liv. Det var då han behravdes. Den 22 september är det två år sen han dog. Saknaden har inte blivit mindre.

Drömmarnas värld

Inatt drömde jag att Jocke kom tillbaka. En overkligt vacker dag stod han bara där. Känslorna exploderade inom mig och jag tror jag kramade honom i flera dygn. Jag fick hålla honom i handen igen. Jag fick ligga i hans famn igen. Sedan fick han beskedet att hans far var döende och behövde opereras. Det var extremt liten chans att han skulle överleva. Jocke var helt förtvivlad och jag fanns där och stöttade honom. Jag fick hålla om, trösta, torka tårar och hålla samman. Ju längre tiden gick fick han veta hur digert det var och att hans far mest troligt inte skulle klara sig. Men han klarade sig! Han överlevde operationen och vi grät och vi kramades och vi var lyckliga.

Sen vaknade jag och insåg att Jocke inte hade kommit tillbaka. Han var fortfarande död. Och mitt hjärta gick i en miljard bitar.

Ny tatuering

Igår bokade jag tid för att göra en tatuering. Det ska bli en kronhjort med tjugo taggar. En tagg för varje dag på psyket. Den ska sitta på insida av min vänstra överarm, precis över där jag har mina flesta självskadeärr. Det får nu vara ett avslutat kapitel, för när tatueringen är gjord kan jag ju inte skära sönder det fina tretusenkronorskonstverket. Det vore himla dumt. Jag återkommer med bild när tatueringen är gjord. Nedan tänkte jag bifoga en bild på armen, med mina ärr.

 

Hej världen. Det är dags för recap!

Min terapeut som jag började träffa när jag låg inne på psyket påbörjade tidigt en utredning om vad som var fel på mig. Antidepressiv medicin i ultrahög dos fungerade alltså inte, vilket de insåg efter två år. Inte heller hade jag blivit av med självskadebeteendet (obviously mådde jag uselt eftersom jag var instängd på psyket). Jag fyllde i miljontals självskatteblanketter, 90 frågor om min ångest och så vidare, och så vidare. Har nog fyllt i alla som finns för samtliga diagnoser.. Hur som helst så sållade vi bort ett antal möjliga diagnoser och kvar var *trumvirvel* ADHD och bipolär sjukdom. ADHD kan man såklart ha i kombination med andra diagnoser. Vi kom även snabbt fram till att jag måste jobba med katastrofhantering, traumabearbetning, självskadebeteendet och ätstört beteende. Jag är mycket nöjd med hur grundlig utredningen gjordes och efter lite googlande på egen hand så kändes inte de eventuella diagnoserna helt tagna ur luften.

Hur som helst började jag innan midsommar någon gång känna hur jag började bete mig annorlunda (ett beteende som jag kände igen sen innan). Jag gick på dejter, var oerhört impulsiv, gjorde konstiga saker som till exempel stryka alla kläder, gardiner och så vidare, som jag ägde. Jag sa det till min terapeut som bokade ett läkarbesök åt mig. Hon var väldigt övertygad om att jag var påväg in i en manisk period och fick det ännu mer bekräftat att jag var bipolär. Efter att ha träffat läkaren fick jag snabbverkande medicin som skulle bromsa min mani. En vecka efter fick jag stämningsstabiliserande och ett SNRI-preparat. Nu mår jag relativt bra och känner verkligen att medicinen ger verkan. Eftersom min stämningsstabiliserande medicin har väldigt farliga, dock ovanliga, biverkningar så därför måste man trappa upp den successivt och långsamt. Trots att jag nu får leva med att jag lider av en kronisk psykisk sjukdom känns det bra att fått min diagnos och påbörjat behandling.

Min familj

Min familjesammansättning må se ut som en riktig Svensson. Mina föräldrar är gifta sedan 38 år tillbaka och jag har tre fantastiska syskon. Men min familj har varit oerhört trasig. Jag och min yngsta storebror har sällan dragit jämt. Han har alltid hatat mig. Jag stal all uppmärksamhet när jag föddes då han var 7 år. Han lekte alltid med tjejgrejer och önskade sig mest av allt ett barbiehus. Det kunde man ju inte köpa till en kille, tyckte mina föräldrar. Så jag fick barbiehuset, men jag var så liten att jag inte kunde leka med det. Men det där har jag alltid fått höra. 

När han gick sista året på gymnasiet kom han ut som homosexuell. När han tog studenten slängde han igen dörren hos min andra brors lägenhet med orden "du hatar mig för att jag är bög!" ekande mellan väggarna. Givetvis ett stort missförstånd. De talade inte med varandra på över fem år. Under den tiden sa han upp all bekantskap med oss, hans familj. 

Såhär beskrev jag vår relation under den tiden:

20091120

Man tror att en familj ska hålla hur hårt som helst, stå varann så nära. Men när du inte ens kommer hem på jul, när du inte ens orkar ringa och bry dig, när du inte ens vill spendera årets största familjehögtid med oss, din familj, då blir jag besviken. Det gör fan ont i hjärtat. Det kanske inte är så konstigt, men snälla, försök gör något åt det! Försök va en del av din familj i alla fall! Jag är din enda lillasyster, jag älskar dig, ser upp till dig, är stolt över dig och vill inget annat än att "lära känna" dig efter allt som varit, all historia jag lämnat bakom mig. Det har tydligen inte du. Att vi träffas två gånger per år varav en av gångerna du knappt frågar hur det är, hur det går i skolan o.s.v, då känns det inte som att du bryr dig dej det minsta. Och sen att du inte ens vill komma hem under självaste julen, när mamma och pappa erbjudit sig att betala biljetten nu när du blivit student, utan att du "måste" jobba i stället. Det finns 364 andra dagar du kan jobba, men du väljer julen. Det gör ont och det känns som att jag, vi, förlorar dig mer och mer. Jag kan inte tänka mig något värre.

Under den här tiden sa jag bara att jag hade två syskon. Han fanns inte och det gjorde så fruktansvärt ont. Men jag valde inte bort honom, han valde bort allt som hade med oss att göra. 

Jag är ett med naturen.

Jag föddes som naturbarn. När det åskar, som nu, blir jag extra påmind. Det känns som om de där molnen stångas i mitt eget huvud. När himlen gråter, gråter jag. När naturen på hösten är extra färgglad är jag det med. När snön kommer skiner skogen upp, precis som jag. Enda undantaget är när mitt bipolära sinne slår bakut och ger mig fruktansvärda vårdepressioner. Mitt största intresse är älgjakt, att bara få sitta knäppt tyst i naturen med spända öron och sjunka in i dess puls. Då är jag mig själv. När jag i eftermiddagssolen får luta mig mot en tuva med blåbärsris och ljung, då sover jag som bäst. De bästa utflykterna är de på skotern eller fyrhjulingen. De bästa promenaderna går längs min barndoms stigar mot hjortronland. Att få cykla till min tankesten vid min favoritsjö och kasta ut metspöet och stirra på flötet tills jag hamnar i hypnos ger mig själsligt lugn. Man kan helt enkelt säg att jag är ett med naturen. Och naturen är ett med mig.

Universitetstiden

Jag har gått igenom mitt liv från födsel fram till gymnasietiden. Därefter repade jag mig rätt hårt. Jag flyttade till Stockholm efter gymnasiet och hittade mig själv. Jag levde självständigt och ensamt i ett halvår, i princip utan vänner. Jag har aldrig i mitt liv haft sådan hemlängtan och känt mig så ensam. Men det var oerhört välbehövligt. Väl i Stockholm insåg jag vad jag ville göra, jag ville att åtminstone en unge skulle få bli sedd under den mest kritiska perioden i deras liv. Jag ville vara den vuxna som kunde se lilla osäkra Ebba där under tidigt 2000-tal. Jag insåg att jag ville bli lärare, med målet att kunna rädda en liten ungdom från att gå samma vidriga öde tillmötes som lilla Ebba gjorde. Jag ville rädda mig själv. Jag sökte in till universitetet i min gamla hemstad, flyttade tillbaka till min lägenhet som jag i princip växte upp i. Den första universitetstiden var fantastisk, jag fann många nya vänner, en del som jag har kvar än idag. Jag kärade ner mig, bröt upp, var nere, var lyrisk och var överallt. Jag levde det ultimata universitetslivet!

Under våren 2012 flyttade min bror, som jag delade lägenheten med, mer eller mindre in hos sin nyfunna kärlek. Jag skulle således bli hemlös inom kort. Som i en uppenbarelse hittade jag en annons på min drömlägenhet. Det skulle vara visning inom några dagar så jag ringde min far som moraliskt stöd. (Till saken hör att mina föräldrar har köpt lägenheter till alla mina andra syskon, så det var mer eller mindre klart att jag skulle bli med bostadsrätt om vi hittade en lagom.) Pappa kom ner till stan, vi åkte och kikade på lägenheten och OJ vilken lägenhet! Nästintill uppfräschad i alla rum, köket nyrenoverat, 62kvm, balkong i söderläge och helt underbar. Där ville jag bo. Men pappa skulle inte gå med på att köpa den om inte jag kunde skaffa mig ett sommarjobb som kunde bli extrajobb för att betala räntan på lånet. Samma dag sökte jag ett städjobb. Ungefär två timmar senare ringde arbetsgivaren och några timmar senare var jag på intervju och ännu några timmar senare hade jag ett jobb! En vecka senare var det budgivning på lägenheten som vi vann! Jag skulle få min drömlägenhet!

Inflyttningsdatumet var inte skrivet i sten men det skulle bli i slutet av augusti. Den 20:e augusti får jag det mest fruktansvärda beskedet i mitt liv. Min älskade systerson, som då var tre år, låg på sjukhus. Ingen av oss visste vad det var eller hur det skulle gå. Jag var i chock. Mitt i flyttpackningen stod jag med hjärtat i halsgropen och flyttade saker från ett rum till ett annat. Jag visste inte alls vad jag gjorde. Sedan fick vi beskedet. Min systerson, min ögonsten, mitt allt, hade en inflammation i hjärnan. Inte i hjärnhinnan utan mitt i hjärnan. Ingen visste om han skulle kunna gå, prata, se eller ens leva imorgon. Behandlingen gick upp och ner och livet var ett helvetet i tio dagar. Efter de tio dagarna väntade rehab och en spänd väntan för att se ifall han skulle få några men för livet. Hela familjen svetsades ihop som aldrig förr och de flesta samlades hos min syster, utom jag som stod mitt i ett flyttkaos och fick lära mig bygga ihop möbler och backa med släp rekordsnabbt. Idag är jag mycket glad att jag inte åkte ner för att se min oerhört svaga systerson som stod vid dödens kant. Jag ville minnas honom frisk om det inte skulle gå vägen.

Jag hade inte hunnit hämta mig från denna chock innan nästa kom. Varje höst har vi på universitetet en mottagning för nya studenter. Lärarprogrammets har alltid en traditionsenlig surströmmingssittning. Årets skulle äga rum den 22e september. Jag tog bilen dit eftersom jag skulle jobba dagen efter. Vid 21-snåret ringde min bror. "Vet du något om bilolyckan i grannbyn?" Vilken bilolycka? Jag tänkte genast på min barndomsvän Robin som brukar vara där i krokarna. Jag har ju många vänner kvar där och jag håller den där bygden varm om hjärtat. Jag ringde Robin som sa: "Sätt dig ner. Vars är du? Vilka är du med? Du får inte börja gråta." Jag berättade var jag var, att jag var nykter och var bland vänner. Sedan sa han de fruktansvärda orden. "Jocke har kört ihjäl sig." Jag minns exakt samtalet. Jag minns exakt var jag satt när hela min värld rasade. Min relation till Jocke förtjänar ett helt eget inlägg som jag genast ska börja skriva på. Här började min största kamp mot ångesten och depressionen. Det var här jag utvecklade panikångest, det var här min depression startade som sög livslusten ur mig. Det var här min resa inom psykiatrin startade.

Uppdatering

Nu är det sommar och man kan väl säga att jag tagit semester från ungefär allt. Denna sommar har jag spenderat på mitt sommarjobb. Jag har funnit nya vänner och jag har funnit kärleken i sommar. Jag har bytt medicin och går nu på stämningsstabiliserande och SNRI. I våras konstaterades det att jag hade cellförändringar. I mina öron skreks det CANCER. Jag gjorde ytterliggare prover och läkaren tyckte att det var ett oroväckande stort område. Ännu mer CANCER. Igår fick jag beskedet att det inte var så illa som de tidigare trott utan jag slipper göra ett ingrepp nu i höst utan kommer återkallas om ett år. Jag har alltså inte obotlig dödscancer som jag tidigare befarat. Jag blev så lättad att jag grät en skvätt av lycka. Det må låta fånigt, men jag är en mästare på att måla fan på väggen, och det hade jag verkligen gjort. Jag såg framför mig en utdragen behandling, barnlöshet (då cellförändringarna är i livmoderhalsen) och sjukhusångest. Tack gode Gud för att jag nu slipper det.

Åter till kärleken. Efter att jag gjorde de andra cellproverna var jag så oerhört förstörd att jag bara packade lite skit och åkte upp till en karl jag mött över internet för att fira midsommar. Och jisses vad vi klickade. Han är min drömkarl och jag har aldrig tidigare i mitt liv kännt såhär starkt för någon såhär fort. Det är dock 20 mil emellan oss, men kärleken övervinner allt. Jag har ju min bostadsrätt här och 1.5 år kvar på mina studier så jag hoppas att jag kan locka hit honom.

Jag mår mycket bättre nu. Ibland får jag ångest, men det är inte lika djup ångest. Jag är inte lika trött, jag ser en framtid och kan genuint längta till saker. Jag har bara skadat mig själv två gånger på två månader. Jag har även erkänt för min storasyster och min brors sambo att jag har ett självskadebeteende. Jag har kommit på den briljanta idén att tatuera över mina ärr på min vänstra överarmsinsida. Jag vill tatuera en kronhjort med 20 taggar. En tagg för varje helvetesdag på psyket som höll på att ta mitt liv.

Som sagt så mår jag mycket bättre än på länge. Jag är för tillfället hemma på "rehab" hos mina föräldrar och har till och med tagit tag i släpande skolarbete, varav det största är en C-uppsats från förra hösten. Heja mig!

Svart novell

Här kommer en text som jag skrev för inte så länge sedan om min förra pojkvän.

Året är 2009. Den oerhört naiva lilla tjejen Ebba möter en oerhört världsvan och reslig karl på 203 cm. Han verkar mycket spännande och blott 17 år gamla Ebba fattar snart tycke för denna karl. Den naiva lilla tjejen har såklart även väl bekräftelsesökande vilket denna mystiska karl såklart nyttjar. De två möts på en fest som slutar med att Ebba storbråkar med sin bästa vän. Som tur är finns den drygt 2 meter långa Jon som stöd. Debörjar ta promenader tillsammans eftersom de bor på samma sida om stan. Under dessa promenader får Ebba tidigt veta att Jon varit inblandad i en långdragen karusell med kriminalitet, droger och våld. I Ebba öron, som för övrigt är uppväxt så långt ifrån droger som det bara går, tycker i all sin naivitet att det låter lite tufft och häftigt. Jon verkar ändå väldigt sympatisk och snäll, och allt Ebba vill ha är verkligen en vän. Han har förklarat för henne att han numera är ren, nästan inte har kvar några gamla kontakter från när han var stans största knarklangare och hållit sig undan trubbel på länge. Allt det här, ska det visa sig senare, var bara en bluff.

Ebba märker av lögnerna mer och mer. Av saker som Jon berättar så förstår hon att det här med amfetaminmissbruk kanske inte är så enkelt att bli av med. Även alla dessa lögner börjar mer och mer skrapas fram. Ytan må se blank ut, men är egentligen mattsvart. Otaliga gånger får hon ligga vaken om nätterna och undra var han är, vad han gör och vilka han umgås med. Ibland kommer han hem och säger att han hamnat i slagsmål och inte kunnat ringa från akuten, andra gånger har han fått gå i flera mil från någon kranskommun. Under den här tiden utvecklar Ebba en fin relation till Jons bror. Han säger att han ska hålla koll på honom och säga åt honom att höra av sig till Ebba. Hon börjar verkligen ty sig till honom och lita på honom, men oftast kommer brodern med väldigt rationella förklaringar till Jons beteende. Det måste ju stämma, tänker Ebba. Vem skulle ljuga någon annan rakt i ansiktet? Och vem skulle ljuga för sin flickvän? 

Efter en tid börjar gängbråk, pistolhot, droger och polisförhör bli en del av hennes vardag. Och hon blir moster. Tänker att hon ska sluta röka för att få leva längre med det lilla livet. Ebba och Jon går i barntankar. Hon blir gravid men förlorar snart barnet. Alicia skulle hon heta. 

Ungefär vid den här tiden sprids en vidrig sjukdom. Svartsjukan. Jon sätter spaning på Ebbas bästa killkompis som hon umgås med i princip varje dag. Gliringarna kommer mer och mer. När alkoholen rinner ner kommer ilskan och besvikelsen. Skulden läggs såklart på Ebba. Hon märker mer och mer hur det här är påväg att barka utför. Hjärnan märker men hjärtat är synskadat. Det är som att hon befinner sig i en sekt, helt hjärntvättad. Men det är när slagsmålen och övergreppen kommer som hon börjar förstå. Efter ett alkoholdränerat valborgsfirande lär hon sig självförsvar. Nu kan hon åtminstone slå tillbaka mot den två meter långe besten. Ibland misslyckades hon och vaknade upp. Misshandlad, oftast inte med synliga skador. Det var gjort med precision. Ingen skulle få veta. När de nyktrar till är han ångerfull. Hon förlåter honom. Precis som i en Harlequin-roman. 

Det är när den psykiska misshandeln eskalerar som hon tappar fotfästet. En morgon tar hon mod till sig och bestämmer sig. Nu sticker jag, tänker hon. Hon ser sig om efter saker som är hennes. Det enda hon hittar är hennes tändare. Hon tar den och snor åt sig ett cigarettpaket. Hon spottar på farstutrappan innan hon sätter sig på cykeln och cyklar i ilfart till sin bästa kompis. Hon hade tagit sig därifrån. Hon gjorde det! Hon överlevde.

Efter det abrupta slutet på Jons och Ebbas förhållande börjar hoten. Både Jon och hans bror lämnar meddelanden till Ebba om att ifall de ser henne ute på stan skulle de krossa hennes knäskålar. Hennes vänner fick ställa upp med husrum en tid framöver. Hon levde som en flykting. Tre dagar max på samma ställe, annars hittade han henne. Häxjakten lugnar ner sig, men rädslan för mörker kommer aldrig försvinna från Ebba.

Det går en tid tills Ebba en dag får ett samtal av bästa vännen. Det har skett ett mord. Hon hade känt igen hans hus. Alla hade trott att det var Ebba som de hittat. Där och då vändes hennes upp och ner. Det kunde varit jag, tänkte hon. Men det var det inte. Det var dags att leva. Nu.

Gymnasietiden

Jag flyttade till en större stad 12 mil hemifrån 2007. Jag tänkte att jag skulle starta ett nytt liv. Jag tänkte att jag skulle bli den där tjejen som jag så ofta låtsades att jag var. Jag flyttade långt ifrån mobbarna, gamla vänner och den där jävla hålan jag växte upp i. Jag trodde att det skulle bli ändring. Som vuxen har jag förstått att min gymnasietid blev en självuppfyllande profetia. I hela mitt liv hade jag varit utsatt för idioter och fått klara mig själv. Så jag blev vuxen över en natt. Jag bodde med min 10 år äldre bror då, det är nog tack vare honom som jag ens lever idag.

Jag kom in rätt bra i klassen. Jag fick vänner. Jag presterade. Mitt umgänge baserades på en communitysida som sammanlänkade människor som gillade mitt favoritband, In Flames. Där träffade jag min första pojkvän. (Här ska det in en parentes om hur jag förlorade oskulden under tvång, men utelämnar detaljerna.) Vi hade det jättebra i ett år ungefär och jag fann en stor trygghet i hans familj.

Sedan tog det slut. En ny era påbörjades. I en karusell av självskadebeteende, alkohol och sex växte jag upp. Var det inte någon annan som utsatte mig för dynga skulle jag väl ordna det själv? Jag hade ont i magen varje morgon. Detta hade dock pågått hela mitt liv, så jag var van instängd ångest i magsäcken. Jag hamnade på så många ställen, psykiskt och fysiskt. Jag har så många anekdoter från denna tid att berätta, men jag avstår just nu.

Okysst

I högstadiet trivdes jag. Jag hade en bästis som jag alltid var tillsammans med. Jag hade hittat jämlikar. Jag var jätteduktig i skolan och klarade mig bra. Under hela mitt liv har jag haft låtsaskompisar. Jag har alltid lekt skola, att jag var populärast i klassen, att jag hade en pojkvän, att jag hade bröst och var snygg. Jag var oerhört lite utvecklad i högstadiet. Jag fick inte mens förrän jag var 15 år och var platt som en planka tills jag började gymnasiet. Det är inte alltid lätt att vara pluggis och outvecklad i högstadiet. Jag fick aldrig vara med de populära, jag minns att jag suktade efter dem. Jag hade aldrig haft en pojkvän, inte ens kyssts.

När jag gick i 8:an dog min hund. Min bästa vän och min stöttepelare i livet. På hennes födelsedatum hade jag skrivit "Jag kommer alltid minnas när du fyller år. Du var mitt allt.".

I 9:an började jag må dåligt. Jag utvecklade en form av ätstörning. Jag åt oerhört lite, jag drack ett stort glas vatten efter varje måltid så jag kunde spy upp det igen. Jag började skada mig själv. Jag började hata mig själv. Jag kände mig så vilsen och började leva mitt liv på internet och MSN. Jag identifierade mig med emo-kulturen och hittade jämlikar att vältra min sorg i. Mina föräldrar var inte förtjusta i kajalen och de sena nätterna vid datorn.

Under den här tiden upptäcktes mina sår på armarna och jag fick tala med skolsköterskan. Vi åkte till BUP för ett möte men man får inte starta behandling om inte föräldrarna är med. Jag motsatte mig starkt detta så det rann ut i sanden. På den här tiden gick jag på Rohypnol för att kunna sova. Det är för mig helt ofattbart hur jag aldrig kunnat bli missbrukare på heltid.

20091109 Ofattbart dumma lilla tjej.

Hittat på min gamla blogg:

Jag mår dåligt, kan inte sova och måste skriva av mig. Fr.o.m. nu så ska jag fan stänga av allt som heter känslor. Jag ska bli eremit, leva i ensamhet och slippa bli sårad, av mig själv och andra. Det spelar liksom ingen roll om man gör nånting som man tror att man ska bli lycklig av, allting slutar i katastrof och man inser att allt är helt fucked up och helt meningslöst. Jag har garanterat levt i en lögn i två år och inbillat mig alla känslor sen den där gången för två års sen. Med mina komplex, problem och behov så är det helt omöjligt att hitta en balans. Det är fan bara att skita i alla behov och stänga av och bli totalt känslokall. Det känns ändå helt fruktansvärt ovärt. Jag kan inte ens räkna på mina fingrar och tår hur många gånger jag öppnat upp mitt hjärta och min själ för att bli mottagen på ett helt underbart sätt. Och hur många gånger har drömmen blivit sann? Aldrig. Det förstörs ändå av mig själv eller någon annan. Antingen att jag tabbar mig och är ett fucktard mot mig själv eller att jag blir sviken av nåt fucktard. Jag blir helt otroligt förbannad på mig själv för att jag ens orkar bry mig om att skaffa känslor för människor, vare sig det gäller kärlek eller vänskap. Det blir ändå åt helvette hur fan man än gör. Jag blir så jävla arg för att jag aldrig lär mig att inte öppna mig och skaffa känslor. Nu sätter Ebba på sig en jävla fasad, jag blir känslokall och helt obrydd. Det vore nog bäst så. Om jag verkligen kunde göra det. Jag blir livrädd varje gång, livrädd för att öppna mig igen och fruktar att bli sårad igen. Och vad gör jag? Naiv och jävligt dum som jag är så kliver jag in på samma spår, går i samma fotspår som innan, ramlar i samma fälla igen, får må lika otroligt dåligt igen och ångrar mig IGEN. Jag förstår inte hur fan jag kan vara så jävla dum. Fyfan för detta, ska börja skriva på ett avskedsbrev till mina känslor.

Helvete.

Tid för reflektion 20120502

Hur mår jag? Så jävla dåligt, är så jävla vilsen och ensam, orkar inte.

Varför? Orespekterad. Finns ingen som uppskattar mig för den jag är. Inte ens mina föräldrar. Och min "bästa vän" är i Barcelona och det är ett helvete. Orkar inte. N "dumpade" mig, fattar inte?! Är fan för fin för honom! Sällan blivit så lite respekterad och SÄLLAN haft att göra med en man som lekte med mina känslor så jävla hårt. Fyfan. Jag undrar vad jag gjort för att förtjäna detta... Var säkert barnamördare i mitt förra liv.

Jag vet verkligen vad jag ska ta mig till. Så jävla utnyttjad, övergiven, ensam, vilsen, sårad och besviken och vart jag än vänder mig så ser jag ryggtavlan på någon som sårat. Förstår inte! Jag är fin och fantastisk, säger B ibland. Och A med. Och P. Sen tar det slut med folk, då finns bara dessa jävla idioter kvar. Fint.

Orkar inte att jag kärade ner mig, gav upp allt, öppnade mig, släppte in någon. Igen. Blev så jävla sårad. Igen.

Det är helt jävla sjukt att en annan människa (med lite hjälp från mig) kan trycka ner mig så jävla hårt? Har man inte misslyckats som människa då? 

Jo. Jag är nog ganska misslyckad.

Vill verkligen bara sova bort allt. Är helt knäckt och har ingen som håller upp mig. Ser ut som skit också, B ljuger. Fan va ful jag är. ÅGREN.

Ps. Jag saknar min mamma. Men hon stöttar mig inte heller så det gör inget.

Högstadielivet

Hittade en dagbok från högstadiet.

Utdrag från 7:e oktober 2004:
Ja, nu har man börjat högstadiet. Vi har just varit på läger. Det var skit. Just innan fick jag en lapp av idiot-[barndomsbästisen]. Där stog det typ att jag var jobbig och att dom inte ville va med mig. Just nu harar jag henne och hon hatar mig.

Ungar är fan vidriga.

Inte värd mer än bussens armstöd

Jag var ensam i min klass när jag gick i fyran. Jag läste ämnen med de som var två år äldre. Jag har alltid haft lätt för mig i skolan. Har alltid älskat skolan. Men aldrig resan dit eller rasterna. Det var min mardröm. Jag har min lärare att skylla för mycket. Jag tror inte ens att hon var utbildad. Kicki, dotter till satan och Magica DeHex. Läraren höll de satungarna om ryggen. Hade föräldramöte om med deras föräldrar om hur mobbade de var. Om de bara visste..

Bussfärderna präglades av retningen och mobbningen. De stal mina fina örhängen som jag fått av min  storasyster. De spottade tuggummi på mig. De slog och sparkade mig så jag hade skomärken på jackan. De retade mig för glasögonen. 2002 fick jag tandställning. Tur! Då fick de ännu mer att reta mig för.

Mina föräldrar tog beslutet om att jag skulle byta skola. Såklart. Man flyttar på mobboffret. Årskurs 5 började jag i skolan i centralorten som även hade högstadiet. Där gick även min bästis! Oj, vad jag trodde att jag skulle komma till en frizon. Här skrev jag i min dagbok "min bästis svek mig". I tankeboken i skolan svarade jag på frågan om vi umgicks något nu: "Nej, bara hemma i byn. Då duger jag, men här i skolan är hon bara sur och svarar mig aldrig glatt och trevligt." Jag var till och med då utelämnad. Jag hade nog bra kompisar då och kom bra in i nya klassen. Min fröken, Irma, var helt gudomlig! I 6:ans anteckningsböcker finns antecknat fina allittererade prefix, typ "söta Sara". Jag själv fick adjektiven "äckliga", "fula" och "envisa". Redan som 11 åring var mitt självförtroende i botten.

Mina föräldrar försökte förklara för busschaufförerna att jag hade ett helvete i bussen. Jag minns så väl hur han tog upp en bit från ett armstöd i bussen. Han menade att det är vad som händer om man säger åt dem. Jag minns exakt känslan jag fick då. Att jag är inte värd mer än vad hans jävla buss är.

Kära dagbok, gör så att inte Gud skrattar åt mig.

Kära dagbok, gör så att Gud inte skrattar åt mig.

5 år gammal var jag och det var det första dagboksinlägget jag (läs: mamma) skrev. Historien om Ebba tar fart 1991. Min pappa ville så gärna ha en flicka 7 år efter de fått sitt yngsta barn. Sen tidigare hade de en flicka och två söner. Lagom till farsdag kom jag hem från BB. Jag stal uppmärksamheten av min 7 år äldre bror som inte gjorde annat än att vara elak med mig. Som liten hade jag en bästis som var lika gammal som mig. När vi var 8 skilde sig hennes föräldrar så hon blev tvungen att flytta. Kvar lämnades jag i en håla med två äldre grannpojkar som var allt annat än snäll med mig. Det året fick jag mina första glasögon. I min engelskabok hade jag skrivit 14 mars 2002: "Today I think am gonna get my glasses! Yahoo!". Jag var väldigt nöjd över glasögonen. I min familj hade mina båda bröder och min mamma glasögon. Det var coolt! Den 26 mars samma år skrev min äldre kusin i ett brev: "Det gör så ont i mitt hjärta när jag läser att du blir retad i skolan. Kom ihåg att ingen ska behöva bli retad eller mobbad." Men det där var bara början. Jag gick ca 700 meter till bussen varje morgon. En helvetesallé kan man säga. Det var glåpord hela tiden, förutom på vintern. Då blev jag snömulad och kastad i diket också.

Det ska tilläggas att jag gick på en liten, liten byskola med som mest 24 elever på (från förskoleklass till åk 6). Ni tror säkert att det blev en fin intim stämning bland alla elever och föräldrar. Absolut. Men jag blev utmålad som det svarta fåret av lärare, rektor, barn, föräldrar. De två mobbarna åkte jag buss med varje morgon. Alltid bråk. Alltid retad. Ingen ingrep. Mobbarnas föräldrar tog sina barn i försvar. Lärarna tog dem i försvar. Hävdade att det var deras barn som det var synd om. Hela vuxenvärlden vände mig ryggen.

Gamla inlägg 2011-2012

2012 var året som förstörde mig totalt. Min systerson var döende, min barndomsvän (och livs kärlek) körde ihjäl sig, jag hittade en död man utanför min dörr. Det var då jag utvecklade många fobier, sömnproblem och hamnade i den djupaste depressionen jag någonsin varit i. Jag såg inget ljus. Nedan följer några gamla inlägg från min gamla blogg. Det finns så mycket jag måste bearbeta, så många sorger, så mycket tunga saker att bära på.

20110126
Jag kommer aldrig glömma den dagen som min käraste Zilla togs ifrån mig. Jag var 14 år och hon var mitt allt, en liten finskstövartik som var vildare än självaste stormen. Hon hade varit sjuk en tid och det var tal om att vi skulle ta bort henne, men jag hade aldrig kunnat ana det. Det var den 11 januari 2006 och jag hade följt med min mor på Tupperware-party i grannbyn (4 mil bort) och jag hade en konstig känsla i magen hela dagen. Det enda jag ville var att komma hem och titta till Zilla. Hon brukade alltid komma ut ur hund"huset" när vi körde upp bilen på gården och luckan gav ifrån sig ett ljud som jag aldrig kommer glömma. Den här gången när jag klev ur bilen hörde jag inte ljudet, så jag gick mot hundgården då min pappa sa: "Zilla är inte där". Hela livet rann ur mig, det kändes verkligen som om jag låg i en miserabel pöl under mig. Hon var inte där och hon skulle aldrig mer komma tillbaka. För evigt fråntagen ifrån mig. Sorgen den första veckan var outhärdlig, hon hade varit mitt allt. Min finaste, bästa vän. Och det där ögonblicket när pappa sa "Zilla är inte där" kommer jag för all framtid att minnas. Jag kommer minnas pappas ansiktsuttryck, hans blanka, sorgsna ögon och känslan som infann sig i mig en bråkdels sekund efteråt. Jag fick iallafall 7 fina år med denna vilda varelse och jag kommer aldrig någonsin glömma henne.

20110416

Sopalova Värdelösovic

Det finns ett jävlar-anamma i mig. Jag får det jag vill ha. Oftast. Bara på så åt helvete fel sätt. Jag lyckas som på något sätt inte alls få det jag vill ha ändå. Jag lever verkligen upp till namnet Värdelösovic när jag går på samma nitar om och om igen. Jag vill tro att jag är intelligent och erfaren, men tydligen gäller det inte sånt här. För jag tycks aldrig lära mig. Blir nästan paralyserad även fast jag vet att jag håller på att köra in i en bergvägg så kan jag inte lyfta foten från gaspedalen. Typ så. Jag antar att jag någon gång kommer lära mig och leva upp till mina inre intelligenta värderingar som jag nästan slutat tro på och glömt bort. Att jag någon gång kommer bli den fantastiska människa jag vill vara, och som jag är innerst inne. Ursäkta om jag låter självgod, men jag tror verkligen på det. Egentligen. Än fast det inte märks. Än fast jag går på samma nitar som de idioter jag brukar snegla på gör. Men sån är jag. En helt vanlig människa som har fel och brister, men jag till skillnad från de flesta andra kan inte bromsa.

20110419

Kantstött porslin

Idag har jag filosoferat massor och därför tänkte jag ösa ur mig lite, igen. Idag förberedde jag och min lilla arbetsgrupp redovisningen imorgon genom att analysera en dikt. Dikten heter Madrigal och är skriven av Tomas Tranströmer och jag älskar den. Den tilltalar mig helt obegripligt mycket. Den satte igång mycket tankar hos mig, tankar som fick mig typ gå igenom mitt liv. Gamla blogginlägg, dagböcker, foton och andra minnen slets fram. Det har alltid två sidor, dels blir jag otroligt upprörd och dels blir jag lycklig. Jag hinner nästan gå igenom hela spektrat av känslor.

Den mest genomgående känslan måste dock vara stolthet. Jag blir så otroligt stolt över mig själv för jag vet precis exakt vad som gjort att jag står exakt här idag och precis exakt vart jag hade kunnat stå. Det har verkligen inte varit utan möda. Jag har kastat bort värdefulla perioder ur mitt liv, mist nära och kära, förlorat delar av mig själv och blivit ärrad för livet. Jag är som kantstött porslin, som gått i bitar fler än en gång, och fått limmats ihop gång på gång. De fula skarvarna är mina ärr, och mina stolthetstecken. Det är dessa skarvar som gör mig till det kantstötta porslin jag är idag. Det som mest troligt kommer gå sönder igen, men numera har jag hittat både det ultimata limmet och skaffat mig tekniken att limma ihop mig igen. Jag behöver ingen limexpert längre. Jag lär knappast ställas fram till jul eller andra högtider, men jag tror att jag trivs i skåpet. Jag behöver inte vara det självklara valet vid de finaste tillställningarna, jag gillar mitt skåp. Personligen tycker jag om kantstött, gammalt, använt porslin. Jag vet att det finns andra som uppskattar det också. Som uppskattar mig. Trots mina fula skarvar. Tack.

20111021

Idag åkte jag hem till Farmen för några dagars lugn och ro, plugg och lite älgjakt på söndan. Det kändes så otroligt skönt att komma hem och jag tänkte att "fan, vilken lugn och skön helg jag ska ha". Så gör jag fika och sätter mig vid köksbordet. Och vad ligger där? Dagens tidning. Allt i repris. Allting. Varenda dag av mitt livs sämsta 5 månader spelas i revy i mitt huvud. Det blir som bara svart allting. Tårarna kommer och jag bara gråter och kräks. Allt blir så surrealistisk och egentligen vet jag inte vart jag ska ta vägen. Känner ingen empati för någon av er. Jag vill bara stänga in mig här och vänta tills allting är över.

20111022

Allt jag behöver nu är ett helt vanligt leende. Ingenting som påminner. En vanlig dag, inget snack om det. Jag vill inte prata om det, inte låtsas om det, inte veta av det. Jag har inte tid att falla ihop just nu. Bara dö lite, och sedan återuppstå.

Även om en del ifrågasätter allt och tycker att det är mitt fel så måste jag hålla fast vid att det inte var så. Jag kunde inte veta bättre, ung och dum. Eller? Jag väljer att inte beskylla mig själv hur som helst. Går mest runt i en gråzon i vill ha det normalt.

20111106

Morgonlyrik

När det brister.
När korthuset rasar.
När fasaden faller.
När hjärtat (och allt) går sönder likt en tallrik som faller i backen.
När du står på alla fyra och gråter i sovrummet.
När du inte vet vilken vidrig känsla som är störst.
När ditt förtvivlade gråt överröstar musiken i bakgrunden.
När du står paralyserad.
När du är för bra för ditt eget bästa.
(Fast ändå inte.)

Då behöver du en stadig hand att hålla i när du tar dig upp på fötter.

Vart är ni?

20120811

Vill egentligen bara skriva av mig all jävla skit, men det är så jävla svårt för jag vet liksom inte vad jag ska skriva. 

Allt går i ultrarapid, jag svamlar, kan inte tänka klart, lägger bort grejer, glömmer bort saker, tid, rum, att äta och sova etc. 

Min älskade systerson är allvarligt sjuk och jag har ingen aning om hur jag ska hantera det. Jag är nog fortfarande i chock och har inte alls förstått allvaret i det hela. Jag tar en dag i taget och försöker verkligen sova, äta, jobba, sköta hemmet och förströ mig med saker. 

Såna här gånger när jag inte orkar prata eller nånting utan bara är en zombie är jag så himla glad över att det finns folk nära hjärtat som jag vill omge mig med. 

Hope-halsbandet har åkt på också, för det är det som gäller. Att hoppas. Ha hopp. Inge hopp. Utstråla hopp. Har fått halsbandet av min syster så det passar perfekt. Egentligen borde hon ha det just nu. Det är också så himla fint att se och uppleva hur fantastiskt sammansvetsade familjen blir vid såna här tragedier. 

Besked, röntgen, provtagningar, misstankar, andra besked, försämringar. Min systerson har en hjärninflammation. Det värsta ordet jag vet. Värsta värsta värsta.

20120926

Jag vill skriva världens längsta brev och skicka till dig i himlen. Jag vill säga allt jag inte fått chansen att säga. Jag vill berätta för dig hur stolt jag är över dig. Berätta en massa saker så att du kan vara stolt över mig. Berätta hur mycket jag uppskattar dig. Berätta hur mycket jag uppskattar att du alltid, alltid, alltid haft ett vakande öga över mig och brytt dig. Jag vill berätta för dig hur många som sörjer dig, hur många som aldrig hann säga hur mycket de uppskattade dig, hur mycket de tyckte om dig, hur stor glädjespridare du var.Jag vill be om ursäkt för det jag sa, för det jag gjorde. Jag vill tacka dig för så himla mycket. För hjälpen. För whiskeyn. För alla filmkvällar. För alla bilturer. För pannkakorna.

Du har alltid varit min beskyddare, och nu får du vara min skyddsängel. 

Här är en text som jag skrev på min gamla blogg. En text som jag skrev efter att jag gjorde slut med min knarkande och våldsamma pojkvän. Så här kändes det:

20091019
Man brukar oftast prata om att dom värsta känslorna är besvikelse och att känna tomhet, eller hur? Jag har funderat över det där och kommit fram till att man oftast känner dessa känslor i kombination till varandra. Jag kan känna tomhet för att jag är besviken på något, min omgivning, en person, mig själv eller liknande. Ja, det finns många kombinationer, men det var vad jag kom fram till. Samtidigt som jag sitter här med min skinka- och bearnaisemacka den 19 oktober 2009 så tänker jag på hur allting såg ut för en tid sen. På exakt samma ställe där jag är nu. Det är svårt att veta hur och varför allt förändras, men jag vet en sak; att förändring kan vara otroligt smärtsamt på kortsikt men sedan bli bättre över en längre period (icke tidsbestämd). Det jag också vet att jag är mycket kluven i mitt sinne angående detta. En del av mig vill liksom hålla kvar vid den där avlägsna "fantasi"-världen som jag förlitade mig på till 110%. Det där som jag trodde var det bästa jag absolut kunde uppleva, medan min omgivning såg precis vad som höll på att hända. Jag gick in i en illusion, glad i hågen. Den delen av mig som står med facit i hand, ångrar sig bittert. Jag tappade en del av mig på vägen, tappade tron på människan och hennes godhet. Tyvärr. Och jag tänker inte gå tillbaka och leta efter den delen, jag får söka upp en ny.

Ebbas väg tillbaka

Den 28:e mars i år dog en liten del av mig. Det startade som en helt vanlig trevlig kväll med vänner. Vi spelade spel, tog en öl och skulle vidare på en karaokekväll. Men det spårade totalt ur. Det kanske blev en minttushot för mycket. Jag fick panikångest, åkte in akut till sjukhuset och blev därefter inlagd på psyket.

Jag har varit i helvetet och vänt. Många gånger. Nu är min framtidssyn så diger att jag ibland inte ens ser någon ljusning. Jag låg inne på psyket i 20 dagar, men har ändå på något sätt bestämt mig för att jag vill leva. Jag vill bearbeta många jobbiga delar av mitt liv och har bestämt mig för att göra det i en blogg.

Jag är en 22 årig trasig liten tjej som läser sjunde terminen på lärarprogrammet. Jag är uppvuxen i Norrlands inland i en stor familj. Jag har varit mobbad, haft ätstörning, lidit av ångest, panikångest, depression och självskadebeteende. Jag brottas med mycket av det där än idag. Det här är min historia.