Självskadeanamnes

Idag var jag hos terapeuten. Vi gick igenom hela min självskadeperiod. Vi gick tillbaka till 14 åriga lilla Ebba som varit mobbad hela sitt liv. Det var så overkligt jobbigt. Att se vad jag har gjort mot mig själv. Att inse hur andra har gjort mig illa och hur jag tagit ut det på mig själv. Terapeuten förklarade att självskadandet ofta bottnar i ilska. Det är liksom mycket energi som måste ut. 

Jag fick tänka efter vad som gjort att jag har så mycket ilska som jag måste försonas med. För det första är jag så himla besviken på mina föräldrar som inte tog remissen till BUP på allvar. Jag har aldrig känt att de liksom kan förstå hur jag mår eller psykisk ohälsa överhuvudtaget. Jag är bara så himla besviken på dem. Att de aldrig har funnits på det sättet jag vill. Att de försökt göra mig lycklig med materiell dynga. 

Sen är jag så jävla förbannad och besviken på vuxenvärlden som vände en liten flicka ryggen. De vände mig ryggen när jag behövde dem som mest. De vände mig ryggen när jag skrek efter hjälp. 

Jag kommer aldrig förlåta mina föräldrar för att de inte gjorde nånting. Och jag kommer aldrig förlåta hela jävla vuxenvärlden för att de inte hjälpte mig när jag behövde det som mest.