Helvete.

Jag önskar att min själ var ett stormkök.

Att sitta på badrumsgolvet och fundera ut en lämplig metafor. För det helvete som pågår i mitt huvud om kvällarna. Tankarna som ADHD-flyger fram genom huvudet. Jag tänker på hur själen består av livsljus som släcks ett efter ett när en del av livsorken tar slut, när mer skit läggs på ens axlar. Vissa ljus går relativt lätta att tända igen. Vissa kan tändas av andra ljus medan andra behöver tändas med ny eld. När många ljus släckts av ångestvågor så orkar man inte så mycket mer, tills det sista släcks och man dör av inre ångestmonster. Jag vettrorhoppas att mina släckta ljud kommer tändas igen. För oftast vill jag leva. Men ibland känner jag att jag nästan inte orkar. Att jag behöver ett eller ett par ljus till för att ta mig upp. 

Jag önskar att min själ var ett stormkök.

Att släppa och gå vidare

Jag kommer på mig själv nu med att läsa alla gamla inlägg på bloggen. Och gråta hejdlöst. Allt kommer tillbaka. Alla känslor upplevs igen. Varför är jag så besatt av mitt förflutna? Varför kan jag inte gå vidare? Varför kan jag inte sluta älta och se saker som erfarenheter? Jag bruka säga till mina örti miljarder terapeuter som jag fått träffa genom åren och sagt att "det finns så mycket dynga i mitt bagage, i min ryggsäck, som jag stoppat längst ner och försökt glömma. Jag vill gräva upp allt det där, försöka förstå och försonas med det. Och börja se det som egenskaper. Som jag sedan kan skriva i min egna livshandbok." Tycker att det där är så fint förklarat av mig. Jag ska skriva en livshandbok. Jag tror faktiskt att jag har kommit en bra bit på vägen.

Det förflutna och framtiden

För ett tag sedan läste jag igenom dagboken jag hade när jag låg inne på psyket. På ett sätt finns det ingenting som påverkat mig så mycket. Jag var inlåst bakom dörrar som inte ens den största panikångesten kunde ta sönder. Jag hade tjugo dagar på mig att fundera över varför jag satt där. Jag hade inget att göra förutom att fundera på mitt dåliga mående och varför jag mådde så dåligt och gå igenom hela mitt liv, alla trauman och missöden. Där inne, på avdelning F41, mådde jag så dåligt att jag ville ta mitt liv. Jag tog alla chanser jag fick att snickra ihop vapen av allt jag hittade. Jag försökte skada mig med locken på mina snusdosor. Jag skadade mig med öppnarkroken på colaburkarna. Jag skadade med med hårnålar. Jag formulerade ihop ett avskedsbrev som jag av någon anledning inte skrev ner. Jag hade skrivit små meningar till mina bästa vänner. Till min familj. Till Ida. Till Adrian. Till Viktor. Till Max. Till Annika. Till Ida-Marie. Till Fredrik. Till musikklassen. Och till min föredetta pojkvän Erik. Jag funderade hur jag skulle göra det. Om sömntabletterna man får när man åker på nattpermis och en liter whiskey skulle fungera. Om att hoppa från min balkong på tredje våningen skulle räcka eller om jag skulle behöva en snara också. Det var så många kvällar som jag hade de där tankarna. Jag skrev så många gånger i min dagbok att jag aldrig skulle få ett värdigt livmefter detta. Att jag förevigt skulle vara ett psykfall. "Hon som blev inlagd på psyket". Jag hade så många samtal med vårdarna på avdelningen om det här. Fick ångestdämpande. Fick hitta saker i minnet som var värda att leva för. En kväll när jag satt ensam i min snåriga ångestskog med känslor som slet och drog i mig. Då jag i panik försökte hitta ut. Försökte leta ljus. Till toner av Max hardcoreband. Då hör jag raderna "Ett slag så rösterna tystnar. En rad till så kanske du lyssnar. Om jag klarar ikväll, ska jag klara för alltid." De kommer för evigt vara inpräntade i min själ. De kommer för evigt vara orden som var den trygga handen i min värsta panik. Att om jag klarade ikväll, då skulle jag klara för alltid. Och jag klarade ikväll. Där kom vändningen. Jag bestämde mig. Jag ska hitta vägen tillbaka. Ut ur skogen. In i värmen. Långt bort från kylan och paniken. 

Jag blev utskriven. Jag fick stå på egna ben (med ett och annat handtag från familj och vänner). Men här står jag. Med en läkande själ som lämnat ärr på mina armar. Jag vill ha tillbaka de två åren som Du, ångesten, iskallt stal. Du tog ifrån mig rätten att leva ett normalt liv. Nästan hela mitt liv har vi gått hand i hand. Du har varit min äckliga blindtarm som inte behövdes. Och du har fått infektioner som missbruk, panikångest, självskadebeteende och ätstörningar. Nu vill jag operera bort dig. 

Det är dags för revansch. Jag vill hitta vägen tillbaka.

Tack Max. Evig tacksamhet. För evigt ett eget rum i mitt hjärta.

Mardrömmar

Jag drömmer ofta mardrömmar och i natt drömde jag den värsta på länge. I korta drag handlade den om att en seriemördare gick lös och var ute efter mig och min familj. Drömmen slutade med att jag såg min mor mördas med åtta skott i huvudet, bröstet och magen. Jag vaknade i panik och hade sån jävla ångest när jag vaknade. Än fast jag vet att det bara var en dröm så har jag gått runt med fysisk ångest hela dagen, inte kunnat slappna av och mått så sjukt dåligt. När sedan min dator ballade ur kunde jag inte hålla gråten inne. Så jag lade mig i fosterställning och grät en timme. Sedan ringde jag min pojkvän som mentalt klappade mig på huvudet och stöttade mig. Jag saknar honom något oerhört. Jag har inte träffat honom sedan i somras. Distans suger verkligen. Men nu när septemberjakten mer eller mindre är slut för min del har jag många lediga helger att träffas på. Jag längtar verkligen.

Som för så många andra är min ångest värst på kvällarna. Jag är alltid lika orolig att jag ska drömma mardrömmar och vakna med ångest som håller i sig större delen av dagen. Därför sover jag oftast med datorn igång med massor med serieavsnitt så oavsett om jag vaknar på natten så känns jag inte lika ensam eftersom jag har låtsasvänner i min dator som sällskap. Men det absolut bästa är att sova med någon jag tycker om och som bryr sig om mig. Som kan trösta mig när jag vaknar upp ledsen eller kan lugna ner mig om jag vaknar i ren panikångest. Någon som kan lägga sina armar om mig så jag kan somna i hens famn som jag kan lukta på tills jag somnar. Därför saknar jag Patrik så himla mycket.

Älgjakt eller en vecka av själslig rensning

Jag har varit hemma i mitt föräldrahem i en knapp vecka och jagat älg. Det är bästa veckan på hela året. Då får jag sätta mig på min ryggsäck, elda lite, dricka svart halvljummet termoskaffe, lyssna på fåglar och diverse andra ljud. Dessutom kan jag eventuellt få syn på en älg! Och som en bonus kanske jag till och med får skjuta den och få klappar på axeln av gubbarna i laget! Det är så jävla skönt att bara få sitta i radioskugga och inte bry sig om något annat. Man får rensa tankar och bara må gott. 

Vårt jaktlag bestod för 10-15 år sedan av fyra medelålders gubbar som inte riiiiktigt såg nöjet i älgjakten. Sedan satte min far, som är jaktledare, en annons i någon jakttidning om att vi ville ha dit jägare. Så vips skulle fyra jägare från trakterna kring Heby och Sala komma upp och jaga kommande höst. Det är det bästa som hänt jaktlaget! Efter det har de gamla stofilerna på byn blivit mycket mer välkomnande gentemot utomstående gästjägare vilket gör att vi nu är ett gäng på 10-15 jägare på septemberjakten. Och fyfan så roligt det är! Jag och min storasyster är de enda tjejerna i laget och vi är så himla välkomna! Vi har världens bästa stämning när vi fikar och äter ofta middag tillsammans, dricker vin, skrattar, berättar historier och bara trivs tillsammans, trots att jag är i snitt 25-30 år yngre än de andra så är jag verkligen en i gänget. 

Jag tror att det är viktigt för mig att få vara med, att få vara en i gänget, att tillhöra en grupp, känna mig behövd och inkluderad. Särskilt eftersom jag varit utstött, nedvärderad och ovälkommen hela mitt liv. 

Åh, vilken härlig vecka! Vilken energi jag fått! Trots att inte en enda älg fick falla för min lilla tjejpuffra!

Att leva ett liv, inte vinna ett krig

Mitt liv kretsar nu kring att hålla ihop mina dagar och vinna över ångesten. Vinna över självskadetankarna. Vinna över mina ätstörda tankar. Vinna över mardrömmarna.

Jag känner så himla mycket skuld för allting. Jag känner skuld för att min förra pojkvän mår dåligt. Jag känner skuld för att jag börjat skada mig själv igen. Jag känner skuld för att jag inte äter längre. Jag känner skuld för att jag inte tränar. Jag känner skuld för att jag inte går ner j vikt. Jag känner skuld för att jag inte presterar bättre i skolan. Jag känner skuld för att jag inte orkar umgås med folk. Jag känner skuld för att jag inte gör mer om kvällarna än ser film och serier. Jag känner skuld för att jag inte orkar varken städa, tvätta eller diska.

All den här skulden växer inom mig likt en demon som äter upp all min lycka. Den skriker: Ebba, du får inte må bra! Du förtjänar inte att må bra! 

Den här skulden gör att jag känner sån oerhörd ångest hela tiden, dygnet runt. Jag måste vara elak mot mig själv för att jag inte gör allt det ovannämnda.

Nu ska jag vinna kriget.

Zebraflickan

Jag ville inte att detta skulle hända, men min vånda blev för stark. Efter några månader som skadefri blev enda utväg för överlevnad att ta till kniven. Igen. Som så många gånger för. Skulden kring exets självmordsförsök blev för stor. Han är dessutom utskriven från psyket nu och ska ut och festa ikväll. Jag är så overkligt orolig att jag inte vet vad jag ska göra. Så jag förströr mig med att läsa och skriva med komedier på datorn i bakgrunden. 

(Jag lägger ut bilderna för min egen skull. För dokumentation av min väg tillbaka till ett värdigt liv. Och för att skämmas över mina felsteg. Jag söker inte bekräftelse eller vill provocera.)

Dag 16 i slutenvården

"Jag vet inte om jag ens vill leva längre. Snälla hjälp mig. Hur fan ska jag få ett värdigt liv efter detta? Låt det få ett slut.

Släpp mig bara. Låt mig gå. Spelar ingen roll om det är ångesten eller livet längre."

Jag ska senare göra en summering av min tid på psyk. Jag har bevarat allt i en dagbok. 

Dag 16 skrev jag detta:

Landstingsgrönt är skönt

En livscocktail. Av ångesttrassel.

Och mögel.

Antingen är man inlåst eller skyddad.

Samma kläder. 

Inte landstingskläder. Då blir man en del av dem.

Spökena. Inredningen.

Livsrädd för att leva. Dödsrädd för att dö.

Tack för mig.

Ridå.

Förra veckan försökte mitt ex ta livet av sig. Typiskt dåligt breakup. Jag är övertygad om att det är mitt och vårt breakups fel. Vi "gjorde slut" när jag hamnade på psyket, vilket var i slutet på mars, men det tog väl kanske ytterliggare en månad innan det tog definitivt slut. Jag kan fortfarande inte sätta ord på hur det känns. Vilket fruktansvärt dåligt samvete jag har. Hur hemskt det är att jag fått någon att må så dåligt att hen inte vill fortsätta leva sitt liv. Det här är helt sjukt. Helt jävla sjukt. Min ångest är också helt jävla sjuk. 

Jocke, jag saknar dig.

Idag hälsade jag på Jocke. Jag har inte sett hans grav sen han fick en sten. Den var superfin, med en vovve och allt. Hjärtformad. Precis som i mitt minne. Jag tände ett ljus och satt mig och surrade med honom en stund. Precis som jag skulle ha gjort om han levde. Vi hade druckit kaffe och snusat. Om han fortfarande levt. Sen pratade jag med honom om gamla minnen. Om hur mycket jag saknar honom. Om mina drömmer om honom. Om att jag ska bli faster. Om hur skolan går. Om hur hans familj har det. Om hur livet hade varit om det hade blivit vi två.

Det är så himla konstigt att vara 22 år och ha en jämnårigs grav att gå till. Än konstigare är det att behöva jordfästa en vän. 6 oktober 2012 var den jobbigaste och finaste dagen i mitt liv. Det var då han behravdes. Den 22 september är det två år sen han dog. Saknaden har inte blivit mindre.