Jag var ensam i min klass när jag gick i fyran. Jag läste ämnen med de som var två år äldre. Jag har alltid haft lätt för mig i skolan. Har alltid älskat skolan. Men aldrig resan dit eller rasterna. Det var min mardröm. Jag har min lärare att skylla för mycket. Jag tror inte ens att hon var utbildad. Kicki, dotter till satan och Magica DeHex. Läraren höll de satungarna om ryggen. Hade föräldramöte om med deras föräldrar om hur mobbade de var. Om de bara visste..
Bussfärderna präglades av retningen och mobbningen. De stal mina fina örhängen som jag fått av min storasyster. De spottade tuggummi på mig. De slog och sparkade mig så jag hade skomärken på jackan. De retade mig för glasögonen. 2002 fick jag tandställning. Tur! Då fick de ännu mer att reta mig för.
Mina föräldrar tog beslutet om att jag skulle byta skola. Såklart. Man flyttar på mobboffret. Årskurs 5 började jag i skolan i centralorten som även hade högstadiet. Där gick även min bästis! Oj, vad jag trodde att jag skulle komma till en frizon. Här skrev jag i min dagbok "min bästis svek mig". I tankeboken i skolan svarade jag på frågan om vi umgicks något nu: "Nej, bara hemma i byn. Då duger jag, men här i skolan är hon bara sur och svarar mig aldrig glatt och trevligt." Jag var till och med då utelämnad. Jag hade nog bra kompisar då och kom bra in i nya klassen. Min fröken, Irma, var helt gudomlig! I 6:ans anteckningsböcker finns antecknat fina allittererade prefix, typ "söta Sara". Jag själv fick adjektiven "äckliga", "fula" och "envisa". Redan som 11 åring var mitt självförtroende i botten.
Mina föräldrar försökte förklara för busschaufförerna att jag hade ett helvete i bussen. Jag minns så väl hur han tog upp en bit från ett armstöd i bussen. Han menade att det är vad som händer om man säger åt dem. Jag minns exakt känslan jag fick då. Att jag är inte värd mer än vad hans jävla buss är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar