Jag har en favoritblogg. Jag tycker om att läsa om de som varit i samma sits som mig. Legat i en sjukhussäng, inspärrad för sin psykiska sjukdom. Att panikskrika i en sjukhuskorridor och böna och be om benzo. Att inte vilja leva längre, att inte orka med allt, att inte orka med mig själv. Hon har klarat det, jag vill också. Jag ska också. Det ger mig hopp att läsa hennes historia. Hon skriver så träffsäkert. Hon är en flicka som är stark.
"Jag skulle vilja dansa i platådojor på en krog en vardagskväll och hångla med en tönt i en taxi. Inte för att det skulle få mig att må bättre, men bara för att det skulle kännas annorlunda än tårarna, ångesten och tomheten. Men jag tror inte ens en människa är skapt för att orka för många förändringar på samma gång. Och så mötte jag en person som väckte så starka känslor inom mig. Och som behandlade mig illa. Som gjorde mig panikledsen."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar