Omvärlden

Min mors reaktion när jag kom ut som självskadare var att först fråga om jag någonsin skadat mig så mycket att jag blivit tvungen att sy. Sen frågade hon om jag ville att hon skulle komma hem till mig och sova över. Som om hennes bullar och varm choklad skulle hela mig på något magiskt vis. Det var alltså hennes reaktion på allting.

Jag har börjat fundera på hur folk reagerar på mina ärr/sår. Jag minns ju hur mitt självskadebeteende började som ett desperat rop på hjälp. Och jag minns exakt hur omvärlden inte alls reagerade på det. När jag berättade för min mor tänkte jag på två saker: hur fruktansvärt dåligt hon reagerade just då, men även på hur sjukt det var att hon hade frågat om varför jag hade en kökskniv i badrummet, men ändå inte sa något. Jag blir så himla besviken på det.

Jag har så många vänner som sett mina ärr/sår. Inte en enda har frågat om hur jag mår. De fokuserar mer på själva såren än anledningen bakom dem. Många blir arga. En del tittar på dem, och uppmärksammar mig på att de har sett dem, otroligt få plåstrar om, men väldigt många ignorerar det. Många reaktioner bygger på oförståelse. Jag tipsade mina föräldrar om hemsidor för anhöriga till självskadare, självklart är många anhöriga föräldrar eftersom självskadebeteende är vanligast bland ungdomar. Jag hade velat att de hade läst på, varit intresserade av att förstå varför och inte hur djupt eller hur mycket. Det är inte det som är det viktiga. Jag har en kär vän som besökte mig på psyket och såg mina sår. Han blev instinktivt jättearg på mig. Vilket inte gjorde någonting bättre. Det fick snarare motsatt effekt, att den overkligt stora mängd skuld jag bär på även fick detta på sig. Självklart hittade jag något att skada mig på när han gick från avdelningen. Sedan förstod han att man inte kunde bemöta sjuka människor så. En dag köpte jag Sofia Åkermans För att överleva som handlar om självskadebeteende. Han frågade mig om han fick låna den och läsa den efter mig. Han ville förstå.

En klasskompis till mig skämtade om självskadebeteende en gång. Självklart reagerade jag på det, men jag tog absolut inte illa upp. Jag tänkte helt enkelt ge en heads up om att han kanske inte skulle skämta om sådant eftersom det är en ganska allvarlig sjukdom. När han kom till skolan sa han: "Jag såg det du skrev och jag tänkte bara säga att jag har sett det och jag hoppas att du inte tog illa upp." Han har sett mina armar och mina armar vittnar om psykisk sjukdom och ändå frågade han inte hur jag mådde. Såna situationer blir jag besviken. Allt jag vill ha är lite jävla medmänsklighet och förståelse.