Svart novell

Här kommer en text som jag skrev för inte så länge sedan om min förra pojkvän.

Året är 2009. Den oerhört naiva lilla tjejen Ebba möter en oerhört världsvan och reslig karl på 203 cm. Han verkar mycket spännande och blott 17 år gamla Ebba fattar snart tycke för denna karl. Den naiva lilla tjejen har såklart även väl bekräftelsesökande vilket denna mystiska karl såklart nyttjar. De två möts på en fest som slutar med att Ebba storbråkar med sin bästa vän. Som tur är finns den drygt 2 meter långa Jon som stöd. Debörjar ta promenader tillsammans eftersom de bor på samma sida om stan. Under dessa promenader får Ebba tidigt veta att Jon varit inblandad i en långdragen karusell med kriminalitet, droger och våld. I Ebba öron, som för övrigt är uppväxt så långt ifrån droger som det bara går, tycker i all sin naivitet att det låter lite tufft och häftigt. Jon verkar ändå väldigt sympatisk och snäll, och allt Ebba vill ha är verkligen en vän. Han har förklarat för henne att han numera är ren, nästan inte har kvar några gamla kontakter från när han var stans största knarklangare och hållit sig undan trubbel på länge. Allt det här, ska det visa sig senare, var bara en bluff.

Ebba märker av lögnerna mer och mer. Av saker som Jon berättar så förstår hon att det här med amfetaminmissbruk kanske inte är så enkelt att bli av med. Även alla dessa lögner börjar mer och mer skrapas fram. Ytan må se blank ut, men är egentligen mattsvart. Otaliga gånger får hon ligga vaken om nätterna och undra var han är, vad han gör och vilka han umgås med. Ibland kommer han hem och säger att han hamnat i slagsmål och inte kunnat ringa från akuten, andra gånger har han fått gå i flera mil från någon kranskommun. Under den här tiden utvecklar Ebba en fin relation till Jons bror. Han säger att han ska hålla koll på honom och säga åt honom att höra av sig till Ebba. Hon börjar verkligen ty sig till honom och lita på honom, men oftast kommer brodern med väldigt rationella förklaringar till Jons beteende. Det måste ju stämma, tänker Ebba. Vem skulle ljuga någon annan rakt i ansiktet? Och vem skulle ljuga för sin flickvän? 

Efter en tid börjar gängbråk, pistolhot, droger och polisförhör bli en del av hennes vardag. Och hon blir moster. Tänker att hon ska sluta röka för att få leva längre med det lilla livet. Ebba och Jon går i barntankar. Hon blir gravid men förlorar snart barnet. Alicia skulle hon heta. 

Ungefär vid den här tiden sprids en vidrig sjukdom. Svartsjukan. Jon sätter spaning på Ebbas bästa killkompis som hon umgås med i princip varje dag. Gliringarna kommer mer och mer. När alkoholen rinner ner kommer ilskan och besvikelsen. Skulden läggs såklart på Ebba. Hon märker mer och mer hur det här är påväg att barka utför. Hjärnan märker men hjärtat är synskadat. Det är som att hon befinner sig i en sekt, helt hjärntvättad. Men det är när slagsmålen och övergreppen kommer som hon börjar förstå. Efter ett alkoholdränerat valborgsfirande lär hon sig självförsvar. Nu kan hon åtminstone slå tillbaka mot den två meter långe besten. Ibland misslyckades hon och vaknade upp. Misshandlad, oftast inte med synliga skador. Det var gjort med precision. Ingen skulle få veta. När de nyktrar till är han ångerfull. Hon förlåter honom. Precis som i en Harlequin-roman. 

Det är när den psykiska misshandeln eskalerar som hon tappar fotfästet. En morgon tar hon mod till sig och bestämmer sig. Nu sticker jag, tänker hon. Hon ser sig om efter saker som är hennes. Det enda hon hittar är hennes tändare. Hon tar den och snor åt sig ett cigarettpaket. Hon spottar på farstutrappan innan hon sätter sig på cykeln och cyklar i ilfart till sin bästa kompis. Hon hade tagit sig därifrån. Hon gjorde det! Hon överlevde.

Efter det abrupta slutet på Jons och Ebbas förhållande börjar hoten. Både Jon och hans bror lämnar meddelanden till Ebba om att ifall de ser henne ute på stan skulle de krossa hennes knäskålar. Hennes vänner fick ställa upp med husrum en tid framöver. Hon levde som en flykting. Tre dagar max på samma ställe, annars hittade han henne. Häxjakten lugnar ner sig, men rädslan för mörker kommer aldrig försvinna från Ebba.

Det går en tid tills Ebba en dag får ett samtal av bästa vännen. Det har skett ett mord. Hon hade känt igen hans hus. Alla hade trott att det var Ebba som de hittat. Där och då vändes hennes upp och ner. Det kunde varit jag, tänkte hon. Men det var det inte. Det var dags att leva. Nu.

Gymnasietiden

Jag flyttade till en större stad 12 mil hemifrån 2007. Jag tänkte att jag skulle starta ett nytt liv. Jag tänkte att jag skulle bli den där tjejen som jag så ofta låtsades att jag var. Jag flyttade långt ifrån mobbarna, gamla vänner och den där jävla hålan jag växte upp i. Jag trodde att det skulle bli ändring. Som vuxen har jag förstått att min gymnasietid blev en självuppfyllande profetia. I hela mitt liv hade jag varit utsatt för idioter och fått klara mig själv. Så jag blev vuxen över en natt. Jag bodde med min 10 år äldre bror då, det är nog tack vare honom som jag ens lever idag.

Jag kom in rätt bra i klassen. Jag fick vänner. Jag presterade. Mitt umgänge baserades på en communitysida som sammanlänkade människor som gillade mitt favoritband, In Flames. Där träffade jag min första pojkvän. (Här ska det in en parentes om hur jag förlorade oskulden under tvång, men utelämnar detaljerna.) Vi hade det jättebra i ett år ungefär och jag fann en stor trygghet i hans familj.

Sedan tog det slut. En ny era påbörjades. I en karusell av självskadebeteende, alkohol och sex växte jag upp. Var det inte någon annan som utsatte mig för dynga skulle jag väl ordna det själv? Jag hade ont i magen varje morgon. Detta hade dock pågått hela mitt liv, så jag var van instängd ångest i magsäcken. Jag hamnade på så många ställen, psykiskt och fysiskt. Jag har så många anekdoter från denna tid att berätta, men jag avstår just nu.

Okysst

I högstadiet trivdes jag. Jag hade en bästis som jag alltid var tillsammans med. Jag hade hittat jämlikar. Jag var jätteduktig i skolan och klarade mig bra. Under hela mitt liv har jag haft låtsaskompisar. Jag har alltid lekt skola, att jag var populärast i klassen, att jag hade en pojkvän, att jag hade bröst och var snygg. Jag var oerhört lite utvecklad i högstadiet. Jag fick inte mens förrän jag var 15 år och var platt som en planka tills jag började gymnasiet. Det är inte alltid lätt att vara pluggis och outvecklad i högstadiet. Jag fick aldrig vara med de populära, jag minns att jag suktade efter dem. Jag hade aldrig haft en pojkvän, inte ens kyssts.

När jag gick i 8:an dog min hund. Min bästa vän och min stöttepelare i livet. På hennes födelsedatum hade jag skrivit "Jag kommer alltid minnas när du fyller år. Du var mitt allt.".

I 9:an började jag må dåligt. Jag utvecklade en form av ätstörning. Jag åt oerhört lite, jag drack ett stort glas vatten efter varje måltid så jag kunde spy upp det igen. Jag började skada mig själv. Jag började hata mig själv. Jag kände mig så vilsen och började leva mitt liv på internet och MSN. Jag identifierade mig med emo-kulturen och hittade jämlikar att vältra min sorg i. Mina föräldrar var inte förtjusta i kajalen och de sena nätterna vid datorn.

Under den här tiden upptäcktes mina sår på armarna och jag fick tala med skolsköterskan. Vi åkte till BUP för ett möte men man får inte starta behandling om inte föräldrarna är med. Jag motsatte mig starkt detta så det rann ut i sanden. På den här tiden gick jag på Rohypnol för att kunna sova. Det är för mig helt ofattbart hur jag aldrig kunnat bli missbrukare på heltid.

20091109 Ofattbart dumma lilla tjej.

Hittat på min gamla blogg:

Jag mår dåligt, kan inte sova och måste skriva av mig. Fr.o.m. nu så ska jag fan stänga av allt som heter känslor. Jag ska bli eremit, leva i ensamhet och slippa bli sårad, av mig själv och andra. Det spelar liksom ingen roll om man gör nånting som man tror att man ska bli lycklig av, allting slutar i katastrof och man inser att allt är helt fucked up och helt meningslöst. Jag har garanterat levt i en lögn i två år och inbillat mig alla känslor sen den där gången för två års sen. Med mina komplex, problem och behov så är det helt omöjligt att hitta en balans. Det är fan bara att skita i alla behov och stänga av och bli totalt känslokall. Det känns ändå helt fruktansvärt ovärt. Jag kan inte ens räkna på mina fingrar och tår hur många gånger jag öppnat upp mitt hjärta och min själ för att bli mottagen på ett helt underbart sätt. Och hur många gånger har drömmen blivit sann? Aldrig. Det förstörs ändå av mig själv eller någon annan. Antingen att jag tabbar mig och är ett fucktard mot mig själv eller att jag blir sviken av nåt fucktard. Jag blir helt otroligt förbannad på mig själv för att jag ens orkar bry mig om att skaffa känslor för människor, vare sig det gäller kärlek eller vänskap. Det blir ändå åt helvette hur fan man än gör. Jag blir så jävla arg för att jag aldrig lär mig att inte öppna mig och skaffa känslor. Nu sätter Ebba på sig en jävla fasad, jag blir känslokall och helt obrydd. Det vore nog bäst så. Om jag verkligen kunde göra det. Jag blir livrädd varje gång, livrädd för att öppna mig igen och fruktar att bli sårad igen. Och vad gör jag? Naiv och jävligt dum som jag är så kliver jag in på samma spår, går i samma fotspår som innan, ramlar i samma fälla igen, får må lika otroligt dåligt igen och ångrar mig IGEN. Jag förstår inte hur fan jag kan vara så jävla dum. Fyfan för detta, ska börja skriva på ett avskedsbrev till mina känslor.

Helvete.

Tid för reflektion 20120502

Hur mår jag? Så jävla dåligt, är så jävla vilsen och ensam, orkar inte.

Varför? Orespekterad. Finns ingen som uppskattar mig för den jag är. Inte ens mina föräldrar. Och min "bästa vän" är i Barcelona och det är ett helvete. Orkar inte. N "dumpade" mig, fattar inte?! Är fan för fin för honom! Sällan blivit så lite respekterad och SÄLLAN haft att göra med en man som lekte med mina känslor så jävla hårt. Fyfan. Jag undrar vad jag gjort för att förtjäna detta... Var säkert barnamördare i mitt förra liv.

Jag vet verkligen vad jag ska ta mig till. Så jävla utnyttjad, övergiven, ensam, vilsen, sårad och besviken och vart jag än vänder mig så ser jag ryggtavlan på någon som sårat. Förstår inte! Jag är fin och fantastisk, säger B ibland. Och A med. Och P. Sen tar det slut med folk, då finns bara dessa jävla idioter kvar. Fint.

Orkar inte att jag kärade ner mig, gav upp allt, öppnade mig, släppte in någon. Igen. Blev så jävla sårad. Igen.

Det är helt jävla sjukt att en annan människa (med lite hjälp från mig) kan trycka ner mig så jävla hårt? Har man inte misslyckats som människa då? 

Jo. Jag är nog ganska misslyckad.

Vill verkligen bara sova bort allt. Är helt knäckt och har ingen som håller upp mig. Ser ut som skit också, B ljuger. Fan va ful jag är. ÅGREN.

Ps. Jag saknar min mamma. Men hon stöttar mig inte heller så det gör inget.

Högstadielivet

Hittade en dagbok från högstadiet.

Utdrag från 7:e oktober 2004:
Ja, nu har man börjat högstadiet. Vi har just varit på läger. Det var skit. Just innan fick jag en lapp av idiot-[barndomsbästisen]. Där stog det typ att jag var jobbig och att dom inte ville va med mig. Just nu harar jag henne och hon hatar mig.

Ungar är fan vidriga.

Inte värd mer än bussens armstöd

Jag var ensam i min klass när jag gick i fyran. Jag läste ämnen med de som var två år äldre. Jag har alltid haft lätt för mig i skolan. Har alltid älskat skolan. Men aldrig resan dit eller rasterna. Det var min mardröm. Jag har min lärare att skylla för mycket. Jag tror inte ens att hon var utbildad. Kicki, dotter till satan och Magica DeHex. Läraren höll de satungarna om ryggen. Hade föräldramöte om med deras föräldrar om hur mobbade de var. Om de bara visste..

Bussfärderna präglades av retningen och mobbningen. De stal mina fina örhängen som jag fått av min  storasyster. De spottade tuggummi på mig. De slog och sparkade mig så jag hade skomärken på jackan. De retade mig för glasögonen. 2002 fick jag tandställning. Tur! Då fick de ännu mer att reta mig för.

Mina föräldrar tog beslutet om att jag skulle byta skola. Såklart. Man flyttar på mobboffret. Årskurs 5 började jag i skolan i centralorten som även hade högstadiet. Där gick även min bästis! Oj, vad jag trodde att jag skulle komma till en frizon. Här skrev jag i min dagbok "min bästis svek mig". I tankeboken i skolan svarade jag på frågan om vi umgicks något nu: "Nej, bara hemma i byn. Då duger jag, men här i skolan är hon bara sur och svarar mig aldrig glatt och trevligt." Jag var till och med då utelämnad. Jag hade nog bra kompisar då och kom bra in i nya klassen. Min fröken, Irma, var helt gudomlig! I 6:ans anteckningsböcker finns antecknat fina allittererade prefix, typ "söta Sara". Jag själv fick adjektiven "äckliga", "fula" och "envisa". Redan som 11 åring var mitt självförtroende i botten.

Mina föräldrar försökte förklara för busschaufförerna att jag hade ett helvete i bussen. Jag minns så väl hur han tog upp en bit från ett armstöd i bussen. Han menade att det är vad som händer om man säger åt dem. Jag minns exakt känslan jag fick då. Att jag är inte värd mer än vad hans jävla buss är.

Kära dagbok, gör så att inte Gud skrattar åt mig.

Kära dagbok, gör så att Gud inte skrattar åt mig.

5 år gammal var jag och det var det första dagboksinlägget jag (läs: mamma) skrev. Historien om Ebba tar fart 1991. Min pappa ville så gärna ha en flicka 7 år efter de fått sitt yngsta barn. Sen tidigare hade de en flicka och två söner. Lagom till farsdag kom jag hem från BB. Jag stal uppmärksamheten av min 7 år äldre bror som inte gjorde annat än att vara elak med mig. Som liten hade jag en bästis som var lika gammal som mig. När vi var 8 skilde sig hennes föräldrar så hon blev tvungen att flytta. Kvar lämnades jag i en håla med två äldre grannpojkar som var allt annat än snäll med mig. Det året fick jag mina första glasögon. I min engelskabok hade jag skrivit 14 mars 2002: "Today I think am gonna get my glasses! Yahoo!". Jag var väldigt nöjd över glasögonen. I min familj hade mina båda bröder och min mamma glasögon. Det var coolt! Den 26 mars samma år skrev min äldre kusin i ett brev: "Det gör så ont i mitt hjärta när jag läser att du blir retad i skolan. Kom ihåg att ingen ska behöva bli retad eller mobbad." Men det där var bara början. Jag gick ca 700 meter till bussen varje morgon. En helvetesallé kan man säga. Det var glåpord hela tiden, förutom på vintern. Då blev jag snömulad och kastad i diket också.

Det ska tilläggas att jag gick på en liten, liten byskola med som mest 24 elever på (från förskoleklass till åk 6). Ni tror säkert att det blev en fin intim stämning bland alla elever och föräldrar. Absolut. Men jag blev utmålad som det svarta fåret av lärare, rektor, barn, föräldrar. De två mobbarna åkte jag buss med varje morgon. Alltid bråk. Alltid retad. Ingen ingrep. Mobbarnas föräldrar tog sina barn i försvar. Lärarna tog dem i försvar. Hävdade att det var deras barn som det var synd om. Hela vuxenvärlden vände mig ryggen.

Gamla inlägg 2011-2012

2012 var året som förstörde mig totalt. Min systerson var döende, min barndomsvän (och livs kärlek) körde ihjäl sig, jag hittade en död man utanför min dörr. Det var då jag utvecklade många fobier, sömnproblem och hamnade i den djupaste depressionen jag någonsin varit i. Jag såg inget ljus. Nedan följer några gamla inlägg från min gamla blogg. Det finns så mycket jag måste bearbeta, så många sorger, så mycket tunga saker att bära på.

20110126
Jag kommer aldrig glömma den dagen som min käraste Zilla togs ifrån mig. Jag var 14 år och hon var mitt allt, en liten finskstövartik som var vildare än självaste stormen. Hon hade varit sjuk en tid och det var tal om att vi skulle ta bort henne, men jag hade aldrig kunnat ana det. Det var den 11 januari 2006 och jag hade följt med min mor på Tupperware-party i grannbyn (4 mil bort) och jag hade en konstig känsla i magen hela dagen. Det enda jag ville var att komma hem och titta till Zilla. Hon brukade alltid komma ut ur hund"huset" när vi körde upp bilen på gården och luckan gav ifrån sig ett ljud som jag aldrig kommer glömma. Den här gången när jag klev ur bilen hörde jag inte ljudet, så jag gick mot hundgården då min pappa sa: "Zilla är inte där". Hela livet rann ur mig, det kändes verkligen som om jag låg i en miserabel pöl under mig. Hon var inte där och hon skulle aldrig mer komma tillbaka. För evigt fråntagen ifrån mig. Sorgen den första veckan var outhärdlig, hon hade varit mitt allt. Min finaste, bästa vän. Och det där ögonblicket när pappa sa "Zilla är inte där" kommer jag för all framtid att minnas. Jag kommer minnas pappas ansiktsuttryck, hans blanka, sorgsna ögon och känslan som infann sig i mig en bråkdels sekund efteråt. Jag fick iallafall 7 fina år med denna vilda varelse och jag kommer aldrig någonsin glömma henne.

20110416

Sopalova Värdelösovic

Det finns ett jävlar-anamma i mig. Jag får det jag vill ha. Oftast. Bara på så åt helvete fel sätt. Jag lyckas som på något sätt inte alls få det jag vill ha ändå. Jag lever verkligen upp till namnet Värdelösovic när jag går på samma nitar om och om igen. Jag vill tro att jag är intelligent och erfaren, men tydligen gäller det inte sånt här. För jag tycks aldrig lära mig. Blir nästan paralyserad även fast jag vet att jag håller på att köra in i en bergvägg så kan jag inte lyfta foten från gaspedalen. Typ så. Jag antar att jag någon gång kommer lära mig och leva upp till mina inre intelligenta värderingar som jag nästan slutat tro på och glömt bort. Att jag någon gång kommer bli den fantastiska människa jag vill vara, och som jag är innerst inne. Ursäkta om jag låter självgod, men jag tror verkligen på det. Egentligen. Än fast det inte märks. Än fast jag går på samma nitar som de idioter jag brukar snegla på gör. Men sån är jag. En helt vanlig människa som har fel och brister, men jag till skillnad från de flesta andra kan inte bromsa.

20110419

Kantstött porslin

Idag har jag filosoferat massor och därför tänkte jag ösa ur mig lite, igen. Idag förberedde jag och min lilla arbetsgrupp redovisningen imorgon genom att analysera en dikt. Dikten heter Madrigal och är skriven av Tomas Tranströmer och jag älskar den. Den tilltalar mig helt obegripligt mycket. Den satte igång mycket tankar hos mig, tankar som fick mig typ gå igenom mitt liv. Gamla blogginlägg, dagböcker, foton och andra minnen slets fram. Det har alltid två sidor, dels blir jag otroligt upprörd och dels blir jag lycklig. Jag hinner nästan gå igenom hela spektrat av känslor.

Den mest genomgående känslan måste dock vara stolthet. Jag blir så otroligt stolt över mig själv för jag vet precis exakt vad som gjort att jag står exakt här idag och precis exakt vart jag hade kunnat stå. Det har verkligen inte varit utan möda. Jag har kastat bort värdefulla perioder ur mitt liv, mist nära och kära, förlorat delar av mig själv och blivit ärrad för livet. Jag är som kantstött porslin, som gått i bitar fler än en gång, och fått limmats ihop gång på gång. De fula skarvarna är mina ärr, och mina stolthetstecken. Det är dessa skarvar som gör mig till det kantstötta porslin jag är idag. Det som mest troligt kommer gå sönder igen, men numera har jag hittat både det ultimata limmet och skaffat mig tekniken att limma ihop mig igen. Jag behöver ingen limexpert längre. Jag lär knappast ställas fram till jul eller andra högtider, men jag tror att jag trivs i skåpet. Jag behöver inte vara det självklara valet vid de finaste tillställningarna, jag gillar mitt skåp. Personligen tycker jag om kantstött, gammalt, använt porslin. Jag vet att det finns andra som uppskattar det också. Som uppskattar mig. Trots mina fula skarvar. Tack.

20111021

Idag åkte jag hem till Farmen för några dagars lugn och ro, plugg och lite älgjakt på söndan. Det kändes så otroligt skönt att komma hem och jag tänkte att "fan, vilken lugn och skön helg jag ska ha". Så gör jag fika och sätter mig vid köksbordet. Och vad ligger där? Dagens tidning. Allt i repris. Allting. Varenda dag av mitt livs sämsta 5 månader spelas i revy i mitt huvud. Det blir som bara svart allting. Tårarna kommer och jag bara gråter och kräks. Allt blir så surrealistisk och egentligen vet jag inte vart jag ska ta vägen. Känner ingen empati för någon av er. Jag vill bara stänga in mig här och vänta tills allting är över.

20111022

Allt jag behöver nu är ett helt vanligt leende. Ingenting som påminner. En vanlig dag, inget snack om det. Jag vill inte prata om det, inte låtsas om det, inte veta av det. Jag har inte tid att falla ihop just nu. Bara dö lite, och sedan återuppstå.

Även om en del ifrågasätter allt och tycker att det är mitt fel så måste jag hålla fast vid att det inte var så. Jag kunde inte veta bättre, ung och dum. Eller? Jag väljer att inte beskylla mig själv hur som helst. Går mest runt i en gråzon i vill ha det normalt.

20111106

Morgonlyrik

När det brister.
När korthuset rasar.
När fasaden faller.
När hjärtat (och allt) går sönder likt en tallrik som faller i backen.
När du står på alla fyra och gråter i sovrummet.
När du inte vet vilken vidrig känsla som är störst.
När ditt förtvivlade gråt överröstar musiken i bakgrunden.
När du står paralyserad.
När du är för bra för ditt eget bästa.
(Fast ändå inte.)

Då behöver du en stadig hand att hålla i när du tar dig upp på fötter.

Vart är ni?

20120811

Vill egentligen bara skriva av mig all jävla skit, men det är så jävla svårt för jag vet liksom inte vad jag ska skriva. 

Allt går i ultrarapid, jag svamlar, kan inte tänka klart, lägger bort grejer, glömmer bort saker, tid, rum, att äta och sova etc. 

Min älskade systerson är allvarligt sjuk och jag har ingen aning om hur jag ska hantera det. Jag är nog fortfarande i chock och har inte alls förstått allvaret i det hela. Jag tar en dag i taget och försöker verkligen sova, äta, jobba, sköta hemmet och förströ mig med saker. 

Såna här gånger när jag inte orkar prata eller nånting utan bara är en zombie är jag så himla glad över att det finns folk nära hjärtat som jag vill omge mig med. 

Hope-halsbandet har åkt på också, för det är det som gäller. Att hoppas. Ha hopp. Inge hopp. Utstråla hopp. Har fått halsbandet av min syster så det passar perfekt. Egentligen borde hon ha det just nu. Det är också så himla fint att se och uppleva hur fantastiskt sammansvetsade familjen blir vid såna här tragedier. 

Besked, röntgen, provtagningar, misstankar, andra besked, försämringar. Min systerson har en hjärninflammation. Det värsta ordet jag vet. Värsta värsta värsta.

20120926

Jag vill skriva världens längsta brev och skicka till dig i himlen. Jag vill säga allt jag inte fått chansen att säga. Jag vill berätta för dig hur stolt jag är över dig. Berätta en massa saker så att du kan vara stolt över mig. Berätta hur mycket jag uppskattar dig. Berätta hur mycket jag uppskattar att du alltid, alltid, alltid haft ett vakande öga över mig och brytt dig. Jag vill berätta för dig hur många som sörjer dig, hur många som aldrig hann säga hur mycket de uppskattade dig, hur mycket de tyckte om dig, hur stor glädjespridare du var.Jag vill be om ursäkt för det jag sa, för det jag gjorde. Jag vill tacka dig för så himla mycket. För hjälpen. För whiskeyn. För alla filmkvällar. För alla bilturer. För pannkakorna.

Du har alltid varit min beskyddare, och nu får du vara min skyddsängel. 

Här är en text som jag skrev på min gamla blogg. En text som jag skrev efter att jag gjorde slut med min knarkande och våldsamma pojkvän. Så här kändes det:

20091019
Man brukar oftast prata om att dom värsta känslorna är besvikelse och att känna tomhet, eller hur? Jag har funderat över det där och kommit fram till att man oftast känner dessa känslor i kombination till varandra. Jag kan känna tomhet för att jag är besviken på något, min omgivning, en person, mig själv eller liknande. Ja, det finns många kombinationer, men det var vad jag kom fram till. Samtidigt som jag sitter här med min skinka- och bearnaisemacka den 19 oktober 2009 så tänker jag på hur allting såg ut för en tid sen. På exakt samma ställe där jag är nu. Det är svårt att veta hur och varför allt förändras, men jag vet en sak; att förändring kan vara otroligt smärtsamt på kortsikt men sedan bli bättre över en längre period (icke tidsbestämd). Det jag också vet att jag är mycket kluven i mitt sinne angående detta. En del av mig vill liksom hålla kvar vid den där avlägsna "fantasi"-världen som jag förlitade mig på till 110%. Det där som jag trodde var det bästa jag absolut kunde uppleva, medan min omgivning såg precis vad som höll på att hända. Jag gick in i en illusion, glad i hågen. Den delen av mig som står med facit i hand, ångrar sig bittert. Jag tappade en del av mig på vägen, tappade tron på människan och hennes godhet. Tyvärr. Och jag tänker inte gå tillbaka och leta efter den delen, jag får söka upp en ny.

Ebbas väg tillbaka

Den 28:e mars i år dog en liten del av mig. Det startade som en helt vanlig trevlig kväll med vänner. Vi spelade spel, tog en öl och skulle vidare på en karaokekväll. Men det spårade totalt ur. Det kanske blev en minttushot för mycket. Jag fick panikångest, åkte in akut till sjukhuset och blev därefter inlagd på psyket.

Jag har varit i helvetet och vänt. Många gånger. Nu är min framtidssyn så diger att jag ibland inte ens ser någon ljusning. Jag låg inne på psyket i 20 dagar, men har ändå på något sätt bestämt mig för att jag vill leva. Jag vill bearbeta många jobbiga delar av mitt liv och har bestämt mig för att göra det i en blogg.

Jag är en 22 årig trasig liten tjej som läser sjunde terminen på lärarprogrammet. Jag är uppvuxen i Norrlands inland i en stor familj. Jag har varit mobbad, haft ätstörning, lidit av ångest, panikångest, depression och självskadebeteende. Jag brottas med mycket av det där än idag. Det här är min historia.