Jag är ett med naturen.

Jag föddes som naturbarn. När det åskar, som nu, blir jag extra påmind. Det känns som om de där molnen stångas i mitt eget huvud. När himlen gråter, gråter jag. När naturen på hösten är extra färgglad är jag det med. När snön kommer skiner skogen upp, precis som jag. Enda undantaget är när mitt bipolära sinne slår bakut och ger mig fruktansvärda vårdepressioner. Mitt största intresse är älgjakt, att bara få sitta knäppt tyst i naturen med spända öron och sjunka in i dess puls. Då är jag mig själv. När jag i eftermiddagssolen får luta mig mot en tuva med blåbärsris och ljung, då sover jag som bäst. De bästa utflykterna är de på skotern eller fyrhjulingen. De bästa promenaderna går längs min barndoms stigar mot hjortronland. Att få cykla till min tankesten vid min favoritsjö och kasta ut metspöet och stirra på flötet tills jag hamnar i hypnos ger mig själsligt lugn. Man kan helt enkelt säg att jag är ett med naturen. Och naturen är ett med mig.