Återfall

Jag har varit skadefri i ungefär två veckor. Tror jag? Igår skar jag mig iallafall. Fan. Jag skäms. Men det var så jävla skönt att se blodet rinna. 

Självskadeanamnes

Idag var jag hos terapeuten. Vi gick igenom hela min självskadeperiod. Vi gick tillbaka till 14 åriga lilla Ebba som varit mobbad hela sitt liv. Det var så overkligt jobbigt. Att se vad jag har gjort mot mig själv. Att inse hur andra har gjort mig illa och hur jag tagit ut det på mig själv. Terapeuten förklarade att självskadandet ofta bottnar i ilska. Det är liksom mycket energi som måste ut. 

Jag fick tänka efter vad som gjort att jag har så mycket ilska som jag måste försonas med. För det första är jag så himla besviken på mina föräldrar som inte tog remissen till BUP på allvar. Jag har aldrig känt att de liksom kan förstå hur jag mår eller psykisk ohälsa överhuvudtaget. Jag är bara så himla besviken på dem. Att de aldrig har funnits på det sättet jag vill. Att de försökt göra mig lycklig med materiell dynga. 

Sen är jag så jävla förbannad och besviken på vuxenvärlden som vände en liten flicka ryggen. De vände mig ryggen när jag behövde dem som mest. De vände mig ryggen när jag skrek efter hjälp. 

Jag kommer aldrig förlåta mina föräldrar för att de inte gjorde nånting. Och jag kommer aldrig förlåta hela jävla vuxenvärlden för att de inte hjälpte mig när jag behövde det som mest.

Mitt vårdkaos

Att den svenska psykiatrin är ett skämt har säkert inte förbigått någon. Särskilt inte vi som behöver den. Jag tänkte dela med mig av min vårdresa.

Sen började 2007 när jag gick nionde klass. Jag hade då en vikarie i SO, eftersom vår ordinarie lärare skulle ha barn. Han uppmärksammade att jag hade sår på armarna och undrade hur jag mådde. Ingen annan märkte ett jävla skit. Han skickade upp mig till skolsköterskan som jag fick prata med några gånger. Det jobbiga med det här var att min mor jobbade i skolmatsalen och att jag gick i en så liten skola att alla visste allt om alla och alla kände allas föräldrar. Jag fick hennes nr och redan då led jag av panikångest. Jag ringde henne i panik säkert flera gånger i veckan. Låg vaken, lyssnade på My chemical romance om nätterna och skadade mig själv. Hon skickade remiss till Barn- och ungdomspsykiatrin. Jag fick ett samtal och de har som policy att koppla in föräldrarna typ direkt. Jag sa att gör ni det tar jag livet av mig. Men mot min vilja åker vi dit. Jag, mor och far. När vi åker hem frågar mina föräldrar: mår du bättre nu? Ja, svarar jag. Sen var det inget mer med det. De tog det absolut inte på allvar. Det gjorde ingen annan heller. De vuxna jag hade omkring mig då kan fan dra åt helvete. Och jag kommer aldrig förlåta mina föräldrar för att de inte fanns då, när jag behövde dem som mest.

Då hade jag utstått mobbing i hela mitt liv. Sommarlovet mellan 9:an och gymnasiet blir jag sexuellt utnyttjad för första gången. (Vänta, det kommer mer.)

Sedan överlever jag gymnasiet. Justja, jag drog på mig ätstörningar under högstadiet också och kräktes upp allt jag åt. Det och självskadandet hängde med ungefär hela gymnasiet. Under gymnasiet missbrukade jag alkohol, hade otroligt många destruktiva sexuella relationer som fördärvade mig totalt. Sedan blev jag kär i en pundare. Som slog mig och våldtog mig. Och som efter att jag gjort slut och "flytt" ifrån honom hotade mig till döden och förföljde mig i flera veckor.

2012 blir på något sätt vändpunkten. Min systerson blir allvarligt (han hade kunnat stryka med, den lille parveln <3) sjuk i hjärninflammation. Min bästa, älskade barndomsvän dör oerhört tragiskt i en bilolycka. Jag och Annika hittar en döende man som dör i våra armar i princip. Sedan hamnar min starka och stolta far på sjukhus.

Jag söker fan med ljus och lykta efter hjälp. Jag kontaktar Svenska Kyrkan på Campus, Ungdomshälsan och Vårdcentralen. Ungdomshälsan säger att "sorg är något som bleknar med tiden. Snart kommer du inte ens tänka på Jocke." Knäckte mitt hjärta mitt itu. Vårdcentralen tog mig på allvar och jag fick gå i gruppterapi och enskild terapi. Gruppterapin bidrog mest med triggersituationer, men var ändå rätt bra för man fick lära sig olika typer av ångesthantering. Dock med dyngiga inslag av "mindfulness". Sedan tycker vårdcentralen har mitt fall är för "svårt och komplext" för dem att hantera så de skickar remiss till psykiatrin. Vilket jag var nöjd med. De förberedde mig dock på att jag måste vara hård och verkligen förklara att jag ville ha hjälp. Jag fick säkert vänta i 3 månader på den där remissen.

Han som jag mötte på bedömningssamtalet på psykiatrin tyckte att det verkade som om jag var bipolär och att jag hade risk för att bli sexmissbrukare, vilket jag på något sätt ändå förstår. Men jag ville först och främst bara ha en snäll tant att bearbeta all min jävla dynga med. Och sedan gå in i specifika problem.

De remitterar mig till Urologen och tycker att jag var ett för "mesigt" fall (obs mina ord) för psykiatrin och att jag skulle få bäst hjälp hos VC. Och så enkelt hamnade man mellan två stolar. Hela processen från remiss från VC till psyk och från psyk till sexologtant tar ett år. Herregud, jag hade förlorat en otroligt viktig person i mitt liv, jag ville bara gå vidare. Jag hamnade iallafall hos någon sexologtant som jag hade kontakt med i några månader, sedan blir jag sjuk och missar två samtal. Sen hör jag inte ett jävla ord från dem och står helt utan samtalskontakt. Då fick jag panik. Jag började må riktigt dåligt och det krävdes ett riktigt panikångestanfall och en inläggning på slutenvården innan jag blev tagen på allvar och fick en riktig samtalskontakt inom psykiatrin. Nu ska jag få gå i DBT för mitt självskadebeteende. Det tog alltså bara 7 år.

Ta mitt ord, istället för ditt blod

Under tiden som min tatuering läker så läker ungefär ingenting annat. Såren i hjärtat blir djupare. Ärren i själen läker inte. Såren på armarna blir fler. Jag är så fruktansvärt känsloförvirrad. Det känns som att jag går omkring utan hud och allt som sägs eller görs känns så jävla hårt på mig.

Jag fick höra av min terapeut att jag i princip är känslokall, utåt alltså. Inom finns en jävla massa känslor! Hon menade alltså att jag hade så oerhört mycket känslor som slogs inom mig och som jag inte skulle kunna hantera ifall jag släppte fram dem. Så i ren självbevarelsedrift har jag undermedvetet tryckt undan alla mina känslor och kört på att vara en lattjo liten pryl utåt sett. Jag skriver himla gärna för att, vad jag trodde, få ur mig lite känslor ur systemet. Men min terapeut tror att jag inte alls bearbetar känslorna när jag gör så. Jag tror bara att jag gör det. Jag tillåter mig inte vara ledsen. Jag tillåter mig inte att gråta. Att sörja. Att vara besviken. Att vara arg. Att vara ångerfull. (Och jag låter mig absolut inte känna några positiva känslor!)

Utåt är jag en vägg. När jag mår dåligt vill jag ogärna vara ensam och jag bjuder alltid över vänner. För framför vänner kan jag inte gråta. Aldrig. Det blev så himla självklart när jag började tänka på det. För att inte nog med att jag trycker undan känslor som är svåra och jobbiga, jag tillåter mig inte heller att vara glad och lycklig.

När jag är glad känner jag skuld. "Men herregud, hur fan kan jag vara glad? Jag förlorade ju min bästa vän för två år sen? Jag är ju bipolär? Jag har ju blivit våldtagen? Jag skär mig ju? En sån människa kan inte känna glädje." Så går mina tankar. Jag känner mig så himla identitetslös om jag inte är svart och svår. Dark and twisty. Hur lever man ett normalt liv?

Sådant går jag och tänker på nu inför DBT:n. För mitt självskadebeteende sker inte på impuls. Det är så himla planerat. Jag kan till och med typ schemalägga det! "Åhnej, nu ville Annika hälsa på, men jag kan skära mig senare." Det är helt rubbat när jag tänker efter. Det är verkligen tvångsmässigt och av ren vana. Dessutom kan jag tänka tanken att "nu var det längesen jag skar mig" och så gör jag det. Det känns helt sjukt.

Jag blev väldigt medveten om saker som jag nu går runt och grubblar på, som ni märker. Återkommer nog aldrig med några svar på mina funderingar!

Mänsklig värme, snälla kom närmre.

Det är sånt overkligt kaos i mitt liv just nu. Familjestrul angående tatueringen, dumpade pojkvännen idag, träffade mitt ex på krogen och mina känslor är fan överallt. För ett tag sen var allt bra. Jag fick min diagnos, fick veta att jag skulle få gå i DBT, skaffade ett extrajobb (som lärare, fantastiskt!) och var genuint glad. Nu är allt kaos och jag är så sjukt förvirrad. Hann vara skadefri i en vecka..

Först och främst känns det bra att ha avslutat förhållandet med Patrik. Jag var inte redo för det och när nyförälskelsen lagt sig så kändes det inte lika bra. Det är alltid jobbigt att göra slut och såra någon. Det känns overkligt tomt också..

Sedan träffade jag ju min förra pojkvän som jag gjorde slut med i mars/april. Det rörde upp en tornado av känslor. Jag insåg att jag saknade honom något oerhört.. Sedan kändes det så himla bra att då träffa honom, få krama honom och bara se att han levde och var hyfsat okej i alla fall. 

Jag måste reda ut mina känslor. Och sedan kanske ta kontakt med exet om han är redo för det.

Åh gud. Mitt liv är en dramaserie där nyckelordet är ångest och kaos.