Drömmarnas värld

Inatt drömde jag att Jocke kom tillbaka. En overkligt vacker dag stod han bara där. Känslorna exploderade inom mig och jag tror jag kramade honom i flera dygn. Jag fick hålla honom i handen igen. Jag fick ligga i hans famn igen. Sedan fick han beskedet att hans far var döende och behövde opereras. Det var extremt liten chans att han skulle överleva. Jocke var helt förtvivlad och jag fanns där och stöttade honom. Jag fick hålla om, trösta, torka tårar och hålla samman. Ju längre tiden gick fick han veta hur digert det var och att hans far mest troligt inte skulle klara sig. Men han klarade sig! Han överlevde operationen och vi grät och vi kramades och vi var lyckliga.

Sen vaknade jag och insåg att Jocke inte hade kommit tillbaka. Han var fortfarande död. Och mitt hjärta gick i en miljard bitar.

Ny tatuering

Igår bokade jag tid för att göra en tatuering. Det ska bli en kronhjort med tjugo taggar. En tagg för varje dag på psyket. Den ska sitta på insida av min vänstra överarm, precis över där jag har mina flesta självskadeärr. Det får nu vara ett avslutat kapitel, för när tatueringen är gjord kan jag ju inte skära sönder det fina tretusenkronorskonstverket. Det vore himla dumt. Jag återkommer med bild när tatueringen är gjord. Nedan tänkte jag bifoga en bild på armen, med mina ärr.

 

Hej världen. Det är dags för recap!

Min terapeut som jag började träffa när jag låg inne på psyket påbörjade tidigt en utredning om vad som var fel på mig. Antidepressiv medicin i ultrahög dos fungerade alltså inte, vilket de insåg efter två år. Inte heller hade jag blivit av med självskadebeteendet (obviously mådde jag uselt eftersom jag var instängd på psyket). Jag fyllde i miljontals självskatteblanketter, 90 frågor om min ångest och så vidare, och så vidare. Har nog fyllt i alla som finns för samtliga diagnoser.. Hur som helst så sållade vi bort ett antal möjliga diagnoser och kvar var *trumvirvel* ADHD och bipolär sjukdom. ADHD kan man såklart ha i kombination med andra diagnoser. Vi kom även snabbt fram till att jag måste jobba med katastrofhantering, traumabearbetning, självskadebeteendet och ätstört beteende. Jag är mycket nöjd med hur grundlig utredningen gjordes och efter lite googlande på egen hand så kändes inte de eventuella diagnoserna helt tagna ur luften.

Hur som helst började jag innan midsommar någon gång känna hur jag började bete mig annorlunda (ett beteende som jag kände igen sen innan). Jag gick på dejter, var oerhört impulsiv, gjorde konstiga saker som till exempel stryka alla kläder, gardiner och så vidare, som jag ägde. Jag sa det till min terapeut som bokade ett läkarbesök åt mig. Hon var väldigt övertygad om att jag var påväg in i en manisk period och fick det ännu mer bekräftat att jag var bipolär. Efter att ha träffat läkaren fick jag snabbverkande medicin som skulle bromsa min mani. En vecka efter fick jag stämningsstabiliserande och ett SNRI-preparat. Nu mår jag relativt bra och känner verkligen att medicinen ger verkan. Eftersom min stämningsstabiliserande medicin har väldigt farliga, dock ovanliga, biverkningar så därför måste man trappa upp den successivt och långsamt. Trots att jag nu får leva med att jag lider av en kronisk psykisk sjukdom känns det bra att fått min diagnos och påbörjat behandling.

Min familj

Min familjesammansättning må se ut som en riktig Svensson. Mina föräldrar är gifta sedan 38 år tillbaka och jag har tre fantastiska syskon. Men min familj har varit oerhört trasig. Jag och min yngsta storebror har sällan dragit jämt. Han har alltid hatat mig. Jag stal all uppmärksamhet när jag föddes då han var 7 år. Han lekte alltid med tjejgrejer och önskade sig mest av allt ett barbiehus. Det kunde man ju inte köpa till en kille, tyckte mina föräldrar. Så jag fick barbiehuset, men jag var så liten att jag inte kunde leka med det. Men det där har jag alltid fått höra. 

När han gick sista året på gymnasiet kom han ut som homosexuell. När han tog studenten slängde han igen dörren hos min andra brors lägenhet med orden "du hatar mig för att jag är bög!" ekande mellan väggarna. Givetvis ett stort missförstånd. De talade inte med varandra på över fem år. Under den tiden sa han upp all bekantskap med oss, hans familj. 

Såhär beskrev jag vår relation under den tiden:

20091120

Man tror att en familj ska hålla hur hårt som helst, stå varann så nära. Men när du inte ens kommer hem på jul, när du inte ens orkar ringa och bry dig, när du inte ens vill spendera årets största familjehögtid med oss, din familj, då blir jag besviken. Det gör fan ont i hjärtat. Det kanske inte är så konstigt, men snälla, försök gör något åt det! Försök va en del av din familj i alla fall! Jag är din enda lillasyster, jag älskar dig, ser upp till dig, är stolt över dig och vill inget annat än att "lära känna" dig efter allt som varit, all historia jag lämnat bakom mig. Det har tydligen inte du. Att vi träffas två gånger per år varav en av gångerna du knappt frågar hur det är, hur det går i skolan o.s.v, då känns det inte som att du bryr dig dej det minsta. Och sen att du inte ens vill komma hem under självaste julen, när mamma och pappa erbjudit sig att betala biljetten nu när du blivit student, utan att du "måste" jobba i stället. Det finns 364 andra dagar du kan jobba, men du väljer julen. Det gör ont och det känns som att jag, vi, förlorar dig mer och mer. Jag kan inte tänka mig något värre.

Under den här tiden sa jag bara att jag hade två syskon. Han fanns inte och det gjorde så fruktansvärt ont. Men jag valde inte bort honom, han valde bort allt som hade med oss att göra. 

Jag är ett med naturen.

Jag föddes som naturbarn. När det åskar, som nu, blir jag extra påmind. Det känns som om de där molnen stångas i mitt eget huvud. När himlen gråter, gråter jag. När naturen på hösten är extra färgglad är jag det med. När snön kommer skiner skogen upp, precis som jag. Enda undantaget är när mitt bipolära sinne slår bakut och ger mig fruktansvärda vårdepressioner. Mitt största intresse är älgjakt, att bara få sitta knäppt tyst i naturen med spända öron och sjunka in i dess puls. Då är jag mig själv. När jag i eftermiddagssolen får luta mig mot en tuva med blåbärsris och ljung, då sover jag som bäst. De bästa utflykterna är de på skotern eller fyrhjulingen. De bästa promenaderna går längs min barndoms stigar mot hjortronland. Att få cykla till min tankesten vid min favoritsjö och kasta ut metspöet och stirra på flötet tills jag hamnar i hypnos ger mig själsligt lugn. Man kan helt enkelt säg att jag är ett med naturen. Och naturen är ett med mig.

Universitetstiden

Jag har gått igenom mitt liv från födsel fram till gymnasietiden. Därefter repade jag mig rätt hårt. Jag flyttade till Stockholm efter gymnasiet och hittade mig själv. Jag levde självständigt och ensamt i ett halvår, i princip utan vänner. Jag har aldrig i mitt liv haft sådan hemlängtan och känt mig så ensam. Men det var oerhört välbehövligt. Väl i Stockholm insåg jag vad jag ville göra, jag ville att åtminstone en unge skulle få bli sedd under den mest kritiska perioden i deras liv. Jag ville vara den vuxna som kunde se lilla osäkra Ebba där under tidigt 2000-tal. Jag insåg att jag ville bli lärare, med målet att kunna rädda en liten ungdom från att gå samma vidriga öde tillmötes som lilla Ebba gjorde. Jag ville rädda mig själv. Jag sökte in till universitetet i min gamla hemstad, flyttade tillbaka till min lägenhet som jag i princip växte upp i. Den första universitetstiden var fantastisk, jag fann många nya vänner, en del som jag har kvar än idag. Jag kärade ner mig, bröt upp, var nere, var lyrisk och var överallt. Jag levde det ultimata universitetslivet!

Under våren 2012 flyttade min bror, som jag delade lägenheten med, mer eller mindre in hos sin nyfunna kärlek. Jag skulle således bli hemlös inom kort. Som i en uppenbarelse hittade jag en annons på min drömlägenhet. Det skulle vara visning inom några dagar så jag ringde min far som moraliskt stöd. (Till saken hör att mina föräldrar har köpt lägenheter till alla mina andra syskon, så det var mer eller mindre klart att jag skulle bli med bostadsrätt om vi hittade en lagom.) Pappa kom ner till stan, vi åkte och kikade på lägenheten och OJ vilken lägenhet! Nästintill uppfräschad i alla rum, köket nyrenoverat, 62kvm, balkong i söderläge och helt underbar. Där ville jag bo. Men pappa skulle inte gå med på att köpa den om inte jag kunde skaffa mig ett sommarjobb som kunde bli extrajobb för att betala räntan på lånet. Samma dag sökte jag ett städjobb. Ungefär två timmar senare ringde arbetsgivaren och några timmar senare var jag på intervju och ännu några timmar senare hade jag ett jobb! En vecka senare var det budgivning på lägenheten som vi vann! Jag skulle få min drömlägenhet!

Inflyttningsdatumet var inte skrivet i sten men det skulle bli i slutet av augusti. Den 20:e augusti får jag det mest fruktansvärda beskedet i mitt liv. Min älskade systerson, som då var tre år, låg på sjukhus. Ingen av oss visste vad det var eller hur det skulle gå. Jag var i chock. Mitt i flyttpackningen stod jag med hjärtat i halsgropen och flyttade saker från ett rum till ett annat. Jag visste inte alls vad jag gjorde. Sedan fick vi beskedet. Min systerson, min ögonsten, mitt allt, hade en inflammation i hjärnan. Inte i hjärnhinnan utan mitt i hjärnan. Ingen visste om han skulle kunna gå, prata, se eller ens leva imorgon. Behandlingen gick upp och ner och livet var ett helvetet i tio dagar. Efter de tio dagarna väntade rehab och en spänd väntan för att se ifall han skulle få några men för livet. Hela familjen svetsades ihop som aldrig förr och de flesta samlades hos min syster, utom jag som stod mitt i ett flyttkaos och fick lära mig bygga ihop möbler och backa med släp rekordsnabbt. Idag är jag mycket glad att jag inte åkte ner för att se min oerhört svaga systerson som stod vid dödens kant. Jag ville minnas honom frisk om det inte skulle gå vägen.

Jag hade inte hunnit hämta mig från denna chock innan nästa kom. Varje höst har vi på universitetet en mottagning för nya studenter. Lärarprogrammets har alltid en traditionsenlig surströmmingssittning. Årets skulle äga rum den 22e september. Jag tog bilen dit eftersom jag skulle jobba dagen efter. Vid 21-snåret ringde min bror. "Vet du något om bilolyckan i grannbyn?" Vilken bilolycka? Jag tänkte genast på min barndomsvän Robin som brukar vara där i krokarna. Jag har ju många vänner kvar där och jag håller den där bygden varm om hjärtat. Jag ringde Robin som sa: "Sätt dig ner. Vars är du? Vilka är du med? Du får inte börja gråta." Jag berättade var jag var, att jag var nykter och var bland vänner. Sedan sa han de fruktansvärda orden. "Jocke har kört ihjäl sig." Jag minns exakt samtalet. Jag minns exakt var jag satt när hela min värld rasade. Min relation till Jocke förtjänar ett helt eget inlägg som jag genast ska börja skriva på. Här började min största kamp mot ångesten och depressionen. Det var här jag utvecklade panikångest, det var här min depression startade som sög livslusten ur mig. Det var här min resa inom psykiatrin startade.

Uppdatering

Nu är det sommar och man kan väl säga att jag tagit semester från ungefär allt. Denna sommar har jag spenderat på mitt sommarjobb. Jag har funnit nya vänner och jag har funnit kärleken i sommar. Jag har bytt medicin och går nu på stämningsstabiliserande och SNRI. I våras konstaterades det att jag hade cellförändringar. I mina öron skreks det CANCER. Jag gjorde ytterliggare prover och läkaren tyckte att det var ett oroväckande stort område. Ännu mer CANCER. Igår fick jag beskedet att det inte var så illa som de tidigare trott utan jag slipper göra ett ingrepp nu i höst utan kommer återkallas om ett år. Jag har alltså inte obotlig dödscancer som jag tidigare befarat. Jag blev så lättad att jag grät en skvätt av lycka. Det må låta fånigt, men jag är en mästare på att måla fan på väggen, och det hade jag verkligen gjort. Jag såg framför mig en utdragen behandling, barnlöshet (då cellförändringarna är i livmoderhalsen) och sjukhusångest. Tack gode Gud för att jag nu slipper det.

Åter till kärleken. Efter att jag gjorde de andra cellproverna var jag så oerhört förstörd att jag bara packade lite skit och åkte upp till en karl jag mött över internet för att fira midsommar. Och jisses vad vi klickade. Han är min drömkarl och jag har aldrig tidigare i mitt liv kännt såhär starkt för någon såhär fort. Det är dock 20 mil emellan oss, men kärleken övervinner allt. Jag har ju min bostadsrätt här och 1.5 år kvar på mina studier så jag hoppas att jag kan locka hit honom.

Jag mår mycket bättre nu. Ibland får jag ångest, men det är inte lika djup ångest. Jag är inte lika trött, jag ser en framtid och kan genuint längta till saker. Jag har bara skadat mig själv två gånger på två månader. Jag har även erkänt för min storasyster och min brors sambo att jag har ett självskadebeteende. Jag har kommit på den briljanta idén att tatuera över mina ärr på min vänstra överarmsinsida. Jag vill tatuera en kronhjort med 20 taggar. En tagg för varje helvetesdag på psyket som höll på att ta mitt liv.

Som sagt så mår jag mycket bättre än på länge. Jag är för tillfället hemma på "rehab" hos mina föräldrar och har till och med tagit tag i släpande skolarbete, varav det största är en C-uppsats från förra hösten. Heja mig!