I högstadiet trivdes jag. Jag hade en bästis som jag alltid var tillsammans med. Jag hade hittat jämlikar. Jag var jätteduktig i skolan och klarade mig bra. Under hela mitt liv har jag haft låtsaskompisar. Jag har alltid lekt skola, att jag var populärast i klassen, att jag hade en pojkvän, att jag hade bröst och var snygg. Jag var oerhört lite utvecklad i högstadiet. Jag fick inte mens förrän jag var 15 år och var platt som en planka tills jag började gymnasiet. Det är inte alltid lätt att vara pluggis och outvecklad i högstadiet. Jag fick aldrig vara med de populära, jag minns att jag suktade efter dem. Jag hade aldrig haft en pojkvän, inte ens kyssts.
När jag gick i 8:an dog min hund. Min bästa vän och min stöttepelare i livet. På hennes födelsedatum hade jag skrivit "Jag kommer alltid minnas när du fyller år. Du var mitt allt.".
I 9:an började jag må dåligt. Jag utvecklade en form av ätstörning. Jag åt oerhört lite, jag drack ett stort glas vatten efter varje måltid så jag kunde spy upp det igen. Jag började skada mig själv. Jag började hata mig själv. Jag kände mig så vilsen och började leva mitt liv på internet och MSN. Jag identifierade mig med emo-kulturen och hittade jämlikar att vältra min sorg i. Mina föräldrar var inte förtjusta i kajalen och de sena nätterna vid datorn.
Under den här tiden upptäcktes mina sår på armarna och jag fick tala med skolsköterskan. Vi åkte till BUP för ett möte men man får inte starta behandling om inte föräldrarna är med. Jag motsatte mig starkt detta så det rann ut i sanden. På den här tiden gick jag på Rohypnol för att kunna sova. Det är för mig helt ofattbart hur jag aldrig kunnat bli missbrukare på heltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar