Mitt vårdkaos

Att den svenska psykiatrin är ett skämt har säkert inte förbigått någon. Särskilt inte vi som behöver den. Jag tänkte dela med mig av min vårdresa.

Sen började 2007 när jag gick nionde klass. Jag hade då en vikarie i SO, eftersom vår ordinarie lärare skulle ha barn. Han uppmärksammade att jag hade sår på armarna och undrade hur jag mådde. Ingen annan märkte ett jävla skit. Han skickade upp mig till skolsköterskan som jag fick prata med några gånger. Det jobbiga med det här var att min mor jobbade i skolmatsalen och att jag gick i en så liten skola att alla visste allt om alla och alla kände allas föräldrar. Jag fick hennes nr och redan då led jag av panikångest. Jag ringde henne i panik säkert flera gånger i veckan. Låg vaken, lyssnade på My chemical romance om nätterna och skadade mig själv. Hon skickade remiss till Barn- och ungdomspsykiatrin. Jag fick ett samtal och de har som policy att koppla in föräldrarna typ direkt. Jag sa att gör ni det tar jag livet av mig. Men mot min vilja åker vi dit. Jag, mor och far. När vi åker hem frågar mina föräldrar: mår du bättre nu? Ja, svarar jag. Sen var det inget mer med det. De tog det absolut inte på allvar. Det gjorde ingen annan heller. De vuxna jag hade omkring mig då kan fan dra åt helvete. Och jag kommer aldrig förlåta mina föräldrar för att de inte fanns då, när jag behövde dem som mest.

Då hade jag utstått mobbing i hela mitt liv. Sommarlovet mellan 9:an och gymnasiet blir jag sexuellt utnyttjad för första gången. (Vänta, det kommer mer.)

Sedan överlever jag gymnasiet. Justja, jag drog på mig ätstörningar under högstadiet också och kräktes upp allt jag åt. Det och självskadandet hängde med ungefär hela gymnasiet. Under gymnasiet missbrukade jag alkohol, hade otroligt många destruktiva sexuella relationer som fördärvade mig totalt. Sedan blev jag kär i en pundare. Som slog mig och våldtog mig. Och som efter att jag gjort slut och "flytt" ifrån honom hotade mig till döden och förföljde mig i flera veckor.

2012 blir på något sätt vändpunkten. Min systerson blir allvarligt (han hade kunnat stryka med, den lille parveln <3) sjuk i hjärninflammation. Min bästa, älskade barndomsvän dör oerhört tragiskt i en bilolycka. Jag och Annika hittar en döende man som dör i våra armar i princip. Sedan hamnar min starka och stolta far på sjukhus.

Jag söker fan med ljus och lykta efter hjälp. Jag kontaktar Svenska Kyrkan på Campus, Ungdomshälsan och Vårdcentralen. Ungdomshälsan säger att "sorg är något som bleknar med tiden. Snart kommer du inte ens tänka på Jocke." Knäckte mitt hjärta mitt itu. Vårdcentralen tog mig på allvar och jag fick gå i gruppterapi och enskild terapi. Gruppterapin bidrog mest med triggersituationer, men var ändå rätt bra för man fick lära sig olika typer av ångesthantering. Dock med dyngiga inslag av "mindfulness". Sedan tycker vårdcentralen har mitt fall är för "svårt och komplext" för dem att hantera så de skickar remiss till psykiatrin. Vilket jag var nöjd med. De förberedde mig dock på att jag måste vara hård och verkligen förklara att jag ville ha hjälp. Jag fick säkert vänta i 3 månader på den där remissen.

Han som jag mötte på bedömningssamtalet på psykiatrin tyckte att det verkade som om jag var bipolär och att jag hade risk för att bli sexmissbrukare, vilket jag på något sätt ändå förstår. Men jag ville först och främst bara ha en snäll tant att bearbeta all min jävla dynga med. Och sedan gå in i specifika problem.

De remitterar mig till Urologen och tycker att jag var ett för "mesigt" fall (obs mina ord) för psykiatrin och att jag skulle få bäst hjälp hos VC. Och så enkelt hamnade man mellan två stolar. Hela processen från remiss från VC till psyk och från psyk till sexologtant tar ett år. Herregud, jag hade förlorat en otroligt viktig person i mitt liv, jag ville bara gå vidare. Jag hamnade iallafall hos någon sexologtant som jag hade kontakt med i några månader, sedan blir jag sjuk och missar två samtal. Sen hör jag inte ett jävla ord från dem och står helt utan samtalskontakt. Då fick jag panik. Jag började må riktigt dåligt och det krävdes ett riktigt panikångestanfall och en inläggning på slutenvården innan jag blev tagen på allvar och fick en riktig samtalskontakt inom psykiatrin. Nu ska jag få gå i DBT för mitt självskadebeteende. Det tog alltså bara 7 år.