Idag hälsade jag på Jocke. Jag har inte sett hans grav sen han fick en sten. Den var superfin, med en vovve och allt. Hjärtformad. Precis som i mitt minne. Jag tände ett ljus och satt mig och surrade med honom en stund. Precis som jag skulle ha gjort om han levde. Vi hade druckit kaffe och snusat. Om han fortfarande levt. Sen pratade jag med honom om gamla minnen. Om hur mycket jag saknar honom. Om mina drömmer om honom. Om att jag ska bli faster. Om hur skolan går. Om hur hans familj har det. Om hur livet hade varit om det hade blivit vi två.
Det är så himla konstigt att vara 22 år och ha en jämnårigs grav att gå till. Än konstigare är det att behöva jordfästa en vän. 6 oktober 2012 var den jobbigaste och finaste dagen i mitt liv. Det var då han behravdes. Den 22 september är det två år sen han dog. Saknaden har inte blivit mindre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar