Jag såg så himla mycket fram emot att åka hem till min hemby och bara vara. Läsa böcker, skriva, slappna av och fira jul med nära och kära. Först sov jag över hos min älskade storebror (som nyss fått en söt liten son) och hans familj. Jag njöt och såg fram emot att fira jul med dem. Sedan infann sig den konstiga tomheten i väntan på julen. Ingen av mina syskon skulle komma hem. Förut om åren brukade vi flumma ihop roliga julkort när vi klättrar upp i granar eller tittar fram i fönsterrutor. Vi brukade sladda runt med fyrhjulingen eller ta en skotertur. Men i år var allt tomt. Det var bara jag. Det är bara jag. Det känns så oerhört tomt, eftersom jag är van vid att omges av min stora familj på jul.
På julafton berättade min mor om min mosters man. Hans cancer var tillbaka. Han har klarat den förut tänkte jag och härdade ut kvällen genom att titta på den 6 veckor gamla bäbisen och längta bort. Idag, när hon fick veta lite mer, berättade hon hur det egentligen ligger till. Min älskde mosters man har fått tillbaka sin prostatacancer. Den har spridit sig i bäckenet och har tagit fäste i skeletet. Dottertumörer har letat sig in i hans diskbråck vilket orsakar outhärdlig smärta. Därför opererade de honom igår, och nu är hans ben förlamade. Det är sjukt oklart ifall han kommer återfå känsel i benen.
God jävla juljävel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar