Jag önskar att min själ var ett stormkök.

Att sitta på badrumsgolvet och fundera ut en lämplig metafor. För det helvete som pågår i mitt huvud om kvällarna. Tankarna som ADHD-flyger fram genom huvudet. Jag tänker på hur själen består av livsljus som släcks ett efter ett när en del av livsorken tar slut, när mer skit läggs på ens axlar. Vissa ljus går relativt lätta att tända igen. Vissa kan tändas av andra ljus medan andra behöver tändas med ny eld. När många ljus släckts av ångestvågor så orkar man inte så mycket mer, tills det sista släcks och man dör av inre ångestmonster. Jag vettrorhoppas att mina släckta ljud kommer tändas igen. För oftast vill jag leva. Men ibland känner jag att jag nästan inte orkar. Att jag behöver ett eller ett par ljus till för att ta mig upp. 

Jag önskar att min själ var ett stormkök.