Liljekonvalsen

Jag kom ur en höststorm med för stora kängor och gjorde spår i den nyfallna snön. En virvelvind som alltid rör sig. För ett steg framåt är alltid ett steg framåt. Jag är ett med naturen, jag har rötter neråt men växer uppåt. Ibland fäller jag mina löv, men innan dess är de en färgpalett. Av kärlek, skratt och rörelse. Sedan kommer vintern. När mina grenar blir för tunga av snö, sorg och tårar går de av, ramlar på marken och trampas på. Tillslut slutar mina grenar att växa. 

Sen kom du som en vårbris och sådde liljekonvaljfrön i mina sår. Du tog min blodiga buköppnare och blottade mitt hjärta. Du sa att det var fint. Men väldigt trasigt. Jag blir aldrig vita lakan på ett klädstreck. Jag är tigerflickan. Du vet, hon som är hon. Som har tredje känslovärldskriget inombords men som är känslokall. Hon som ler men ändå aldrig någonsin kommer bli hel. Det kantstötta porslinet med halvskriven livshandbok. Men du behöver inte laga mig. För ur förmultnade löv och grenar växer de vackraste liljekonvaljerna.