Failures, failures, failures, failures, failures, failures, failures and hope

Det är namnet på ett av mina favoritalbum. Ibland tror jag nästan att det är underrubriken till titeln på mitt liv. Känner mig så fruktansvärt dålig och otillräcklig och fruktansvärd och värdelös.

Min musikklass består av virtuoser. Jag är den enda som inte gått musikgymnasium eller har högskolepoäng i ämnet. Jag är sämst i klassen. På allt. Jämt. Jag har failat alla teoritentor, jag är sämst på att arrangera, jag är en av de sämsta i klassen på mitt huvudinstrument piano. Idag skulle vi redovisa de fyrstämmiga arren som vi skrivit. Mitt var så pinsamt dålig att jag började gråta för att det var så jävla dåligt. Det jävliga var att jag inte ens fattade att det var dåligt, utan typ trodde att det funkade. Så jävla dålig är jag. Jag skäms så fruktansvärt mycket över allt jag gör just nu. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag får bara ångest av allting. Alla dessa motgångar får mig bara vilja släppa allt och ge upp.