Tiden läker inte såna här sår.

Jag har sett så många serier med kärlekspar som gör slut på grund av att de "inte vill samma sak" eller "inte är på samma plats i livet". Jag har gråtit till så många serier och filmer där människor har behövt göra slut från sitt livs kärlek på grund av såna här saker.

När jag var 17 år skulle jag bli mamma innan jag var 22 år. Jag kunde absolut inte se mig som barnlös i framtiden. När jag var 17 år blev jag gravid och tvekade in i det sista ifall jag skulle göra abort eller inte. Hon skulle heta Alicia. Förlåt för att du aldrig fick se världens ljus. 

Såhär med facit i hand kan jag tycka att det var bäst så. Men på något jävligt konstigt sätt så ser jag det ändå som om jag förlorat en dotter. Jag visste inte ens om det var ett foster av honkön. Men för mig var det en Alicia i magen. 

Jag har alltid sett mig som mamma i min framtid. Alltid, alltid, alltid. För mig har barn varit meningen med mitt liv. Ge mina syskonbarn kusiner, ge mamma och pappa barnbarn, ge min blivande man barn, ge mitt eget liv en mening. 

Min framtid har förändrats drastiskt. Min sambo vill inte ha barn och kommer aldrig ändra sig. Jag kan inte vänta på att den här fasen ska gå över, att han kommer växa upp. Jag har försökt försona mig med tanken om att jag aldrig kommer få barn. Att jag aldrig kommer få ge mina syskonbarn kusiner. Att jag aldrig kommer få ge mina föräldrar barnbarn. Att jag aldrig kommer få ge min blivande man ett barn. Att jag aldrig kommer få föra mina gener vidare. Att jag aldrig kommer ge mitt liv den mening jag alltid trodde att det skulle ha. 

Jag försöker störa mig på barn så mycket som möjligt. Jag försöker irritera mig på barnskrik. Jag försöker skrämmas av gravidhormoner. Jag försöker avskräckas av den ekonomiska förlusten. Jag FÖRSÖKER försonas med tanken om att vara barnlös. För alltid. Att aldrig få bli mamma. Aldrig någonsin.

Jag vet inte om det kommer bli ett tomrum som aldrig kommer fyllas.

Tillägg: jag kommer aldrig någonsin byta mitt livs kärlek mot drömmen om att bli mamma. Aldrig någonsin. Jag älskar dig, Max!

Känsloskola: självförakt

Idag var temat avsky och avsmak. Vi skulle dock fokusera på självhat/självförakt. En sjukt jobbig träff med oerhört mycket känslor. För mig innebär självförakt mycket skam, sorg och ilska. Jag tänker främst på när jag var mobbad och hur det har påverkar mig. Hur mycket jag har kommit att hata mig själv pga det. Hur deras ord har blivit sanning. Hur utanförskapet blivit min sanning. Samtidigt finns det så mycket sorg över att jag aldrig kommer bli av med det. Och för att ingen gjorde nåt. Och för att allt är sant. Sorg över att jag inte duger, att jag är ful, att jag är tjock, att jag är annorlunda, att ingen vill va med mig. Listan kan göras lång. Sjukt mycket ilska finns mot mobbarna, mot alla vuxna och mot mig själv för att jag inte stog upp för mig själv och att jag tror på alla ord. Att jag tog emot alla sparkar. 

Det här var en riktig jobbig träff som satte igång jättejättemycket dynga i huvudet. Det kommer nog hänga kvar hela veckan...

Att vara omgiven men ändå känna sig ensam

Max fick ett paket på posten idag. Jag fick en räkning. Självklart blev jag lite skämtsotis. Sen visade sig att paketet var från hans morfar. Då blev jag så himla, himla avundsjuk, men också ledsen. Ledsen över att jag inte får paket. Över att jag inte har en morfar. Över att jag inte har en familj och en släkt som bryr sig. Självklart är gräset grönare på andra sidan, men jag är ändå så fruktansvärt avundsjuk på Max familj. De kan prata om saker, hans mor kan uttala orden "bipolär sjukdom", hans föräldrar är belevade och intelligenta, unga och häftiga, såna som en kan relatera till.

Vad har jag?
Jag har föräldrar som aldrig funnits. Föräldrar som vetat att jag farit illa, men som aldrig gjort något. Föräldrar som är konservativa och ointelligenta. Som inte vet vad högskolepoäng innebär. Som en inte kan diskutera med för de ser fortfarande den starka hierarkin föräldrar-barn och att en, som avkomma, kan bidra med nånting. Minns så väl när jag skulle diskutera en grej (jag älskar att diskutera) och min mor snäste ifrån och sa "du ska alltid säga emot!". Nej, mamma, jag problematiserar och analyserar. Dumhuvuden.

Det finns så många människor omkring mig som "bryr sig". Det klart att mina föräldrar bryr sig. De är bara för dumma för att göra nånting.

Jag sörjer också att jag inte har mor- eller farföräldrar. Att inte ha en gammal visdomskälla att gå och äta bullar hos och lyssna på gamla rövarhistorier. Jag har ingen. Max har en morfar. Som skickar paket och skriver brev. Som textar "Herr Max Francois" på framsidan. Som ringer. Som finns.

Vad har jag?

Känsloskolan #3

Idag hade vi temat ledsenhet/sorg. Sjukt jobbigt tema. Vi var tvungna att välja en situation och berätta om den. Eller först målade vi en bild på nån situation. Idag är det 3 år sen Jocke dog så såklart valde jag att måla den. Huvvaligen. Men det slutade ändå med att jag drog på smilbanden. Jag har så himla många fina minnen med honom. Men situationen jag valde att berätta om var när pappa berättade om när han var som mest stolt över mig. Det var när jag sköt upp för högvilt med lånad bössa. Skratt. Fjantigaste grejen nånsin, tycker jag. Det finns så jävla mycket annat som jag är stolt över och som jag önskar att mina föräldrar vore stolt över. Under den här känslomässiga berättelsedelen blev jag tvungen att gå ut efter att en tjej berättat sin berättelse. Hon berättade om när hennes syster blev inlagd. En del i det hela var hur hon och familjen hade jättestarka band till varandra och hur alla slöt upp kring henne. Och då tänkte jag på mig själv. Min mor o far kom och hälsade på mig EN gång och det var dagen efter jag blev inlagd. Sen kom de inte förrän de kom och hämtade mig när jag blev utskriven. Skratt. Bara min ena bror kom och hälsade på mig. Min andra bror som varit min bästa vän i hela mitt liv kom inte och hälsade på och det var typ det jobbigaste med allting. Han skickade en liten hälsning med lite choklad. Helt bisarrt dåligt. Då tyckte jag att det var en fin gest men idag hatar jag honom för att han inte kom och hälsade på.

Jag är så jävlajävla arg på min familj för att de inte slöt upp kring mig och omhuldade mig. De låtsades som ingenting. Vi har aldrig pratat om det sen jag blev utskriven. Nu är det ju 1,5 år sedan, men smärtan och besvikelsen sitter såklart kvar. Det finns mycket ilska överlag mot mina föräldrar i synnerhet, men även resten av familjen. Jag har aldrig känt så stor besvikelse som när mamma sa att de hade förstått att något inte stod rätt till när jag kom hem från skolan och grinade varje dag. De gjorde ingenting. Inte ett jävla skit. Visst, det kanske var jobbigt för dem. MEN de hade kunnat höra av sig till skolan, skolsyster, pratat med mina syskon, pratat med mig. Vad som helst FÖRUTOM att veta men ändå inte göra nånting. Ibland funderar jag så himla mycket på hur mitt liv hade varit om de hade agerat, om de bara hade gjort något. Om.

Sedan är det såklart en väldigt känslofylld dag när det är 3-årsdagen sedan bilolyckan. Tre år sen jag fick det fruktansvärda samtalet. Men jag känner faktiskt inte så mycket sorg. Jag kan såklart se tillbaka på min sorgeprocess och känna hur det kändes. Men just idag känner jag faktiskt inte så mycket sorg. Vem vet, jag kanske gått vidare? Nu kanske jag bara ser honom som en skyddsängel. Som något positivt. En sak är i alla fall säkert, jag saknar honom.

Känsloskola #2 - rädsla

Idag var temat rädsla. Bland annat skulle vi rita en bild på en situation där en känt rädsla/ångest. Jag valde när jag har spenderat för mycket pengar. Tänkte såklart på förra veckan när jag fick avslag från CSN och min terapeut sa att hon inte kunde fixa intyg (för att få CSN ändå pga personliga skäl) förrän om två veckor. Jag fick absolut panik, fast min impuls blev att bara frysa till. Stänga av. Titta bort. Sen ringde jag mamma och grät hejdlöst. Nu vet jag ju att allt kommer lösa sig. Pengar är en värdslig sak. Dessutom ringde de från unga vuxna och sa att min terapeut lämnat läkarintyget i receptionen. Tjiho! Så allt löser sig, med andra ord.

Tillbaks till dagens känsloskola. Att måla väckte ju en del känslor, men det hjälpte mig att förstå mig på känslan. Färger och skrivna ord hjälper mig mycket när det kommer till att beskriva och förklara känslor. Det är ju därför jag bloggar och väljer att måla när jag mår dåligt. När vi målat färdigt fick vi göra en övning i exponering i två minuter. Vi fick välja på ett antal men jag valde att bli förhörd på multiplikationstabellen av en "sur lärare" dvs en av psykologerna som är med. Jag tänkte typ att jag var tvungen att övriga gruppen skulle stirra och sucka eller nåt, för att jag verkligen skulle utsättas för rädsla. Det behövdes absolut inte. Jag var så säker på att jag skulle klara det. Jag blev väldigt, väldigt stressad, svarade fel och tänkte att "gud vad alla andra måste tycka att jag är dålig". Jag tog det verkligen jätteallvarligt och tyckte att jag presterade dåligt och mådde dåligt. Såklart tänkte jag även tillbaka på när jag började i den nya skolan då jag inte alls kunde gångertabellen och var tvungen att få "extrahjälp". Kände mig så ofattbart jävla dålig.

Sedan pratade vi som sitter och pluggar om att man kan vilja se upp till sina föräldrar men inte kunna för att de inte är några som man vill bli. Det var en väldigt intressant tanke och jag känner igen det. Det blir liksom en inre konflikt där man ser upp till sina föräldrar fast inser att de egentligen inte är några att se upp till. Det var helt lösryckta tankar som egentligen inte hade något med känsloskolan att göra, men ville ändå skriva ner dem.

Ekonomi

Fick 2000 jävla spänn av mamma i förrgår. Nu är allt borta. Varenda spänn. Allt. 

Var alldeles nyss på stadium och ba ehe kan jag ta på faktura?? Men det tog en jävla tid pga tekniska fel osv. Sen sa hon: "vi gör ju en kreditupplysning också :)))" lol tänkte jag, jag har ju inget på mig. Eller? Allt avslogs och jag skämdes eftersom jag hade stått där och ba ehehe så ekonomiskt digert ska det väl inte bli och slängde mig med termer och låtsades som att jag inte alls har ekonomiska problem. 

Jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Fick sån jävla panik. Jag trodde att jag inte skulle få nog med luft. Trodde jag skulle spy eller svimma eller dö. Jag ville bara därifrån. Jag vill inte va där. Jag ville inte vara någonstans. Herregud. 

Jag har ekonomiska problem och ett shoppingberoende.

På akuten (TW självskada)

Rösterna tog över. Jag stegade fort som satan hem. Började pilla ut bladen från rakhyveln. Lugnt och metodiskt. Snart är det över. Snart får jag ro. Djupare. Djupare. 

Själavanvård

Efter resan har jag varit otroligt nere. Jag har haft sån jävla ångest och varit så jävla deppig. Tänkte ikväll över om jag skulle lägga in mig. Har såna jävla självskadetankar också. Vill verkligen inte. Vill inte. Men jag har inget annat att tillgå. Mina vid behovs-mediciner är sämst, mina andra mediciner är sämst, allt är sämst. Jag skulle gå under om jag inte hade Max. 

Finland - semestern från helvetet

Jag och min älskade vän Viktor åkte på minisemester till Finland i veckan. Ingen av oss hade särskilt hög budget och båda ville åka lite färja, så det fick bli Vasa! Eftersom jag absolut inte kan dricka alkohol (de senaste gångerna har resulterat i panikångest, självskadande, fyllecell, toxen, psyket osv) så lovade vi varandra att inte dricka nånting under resan utan bara eventuellt ett glas till maten. 

Första kvällen barkade iväg åt satan och jag drack som aldrig förr. Föll och slog ut framtanden och fick panikångest. Som vanligt. Jag skrek och skrek om att jag ville dö och Viktor kunde inte göra annat än att se på. Ambulansen kom, spände fast mig på en jävla bår och körde mig till akuten. 

Dan därpå skulle Viktor ha arbetsintervju och den var han så klart risig på pch sjukt ofokuserad. Jag förstörde hans jobbchans, vår semester, min tand och min sambos förtroende på några timmar. Härligt! Nu ska jag dyrt och heligt lova att jag aldrig mer ska dricka alkohol. Aldrig. 

Vad händer?

Jag är väldigt instabil för tillfället. Ringde mottagningen för några veckor sedan och de skrev ut olanzapin som jag skulle testa. Men det funkade inte och jag skar det djupaste någonsin på midsommarafton. På söndagen började jag känna lite panik över att jag är så bortglömd av vården. Har ingen läkartid, aldrig träffat en psykolog, ingen psykiatriker, ingen DBT-plats, ingen vårdplan, ingen uppföljning på mediciner, ingenting. Så jag tänkte att jag ringer dirr på måndag. Ringde på måndagmorgon "återkommer 14.30" sa telefonsvararen. Fuck you sa jag och åkte på akutpsyk. Där fick jag träffa en underläkare som ändrade medicineringen. Vi satte ut olanzapin och in med quetiapin så vi får se vad som händer. 

Nu äter jag alltså:

200 mg lamotrigin

90 mg cymbalta

25-50 mg quetiapin till kvällen och 25-50 mg på dagen som "vid behov"-medicin.

Midsommarmord (TW självskada)

Jag har inte skadat mig på säkert flera månader, men de satans tankarna har återigen börjat komma fram. Så i fredags, på självaste midsommarafton, när jag va full på alkohol och full av ångest så gav jag vika för tigern. 

Det blev djupare än någonsin och jag trodde att jag skulle behöva åka in och sy. Jag hade liksom bestämt mig redan innan jag kom innanför dörren. Jag hade bara rakblad i huvudet. Rent motoriskt gick jag och letade fram rakbladet jag gömt och gick in i köket och började helt maniskt sätta det kalla stålet mot huden. Sen hörde jag en röst, "var är du?". Det var M som kom ut från toan. Det var som att jag vaknade till liv och såg hur blodet hade runnit från armen. Hade hamnat på köksbänken. På handen. På mattan. På golvet. På fötterna. Men på en halv sekund blev jag liksom klar i huvet och löste allt. Överlade ifall vi skulle åka in, men insåg rätt snabbt att det inte skulle behövas. Ringde 1177 för att dubbelkolla, men det var sån jävulsk telefonkö. Sen tvättade jag såren ordentligt och stängde med kirurgtejp.

Det är bra konstigt hur hjärnan funkar ändå. Hur överlevnadsinstinkten tog över och jobbade motoriskt för att lösa allt. 

Bipolär-utbildning

Förra veckan var första träffen i den där bipolärutbildningen som jag och min sambo ska gå. Imorgon är omgång 2 och totalt ska det bli sex träffar. Jag tyckte det var ofattbart skönt att sitta där runt bordet med andra bipolära. Att det är en riktig diagnos och inte bara jag som vill ha uppmärksamhet. Jag ÄR sjuk och jag har alltid varit det också. Det kändes så himla skönt. 

Tillbaka

Det var hemskt länge sen jag skrev här sist. Anledningen? Jag tror att det är för att jag börjar må lite bättre. Sist jag skrev var jag påväg ner i djupet. Jag har börjat bearbeta en del av min ilska gentemot alla vuxna som hade kunnat hjälpa mig, men valde att inte göra det. Jag tror inte att jag kommer bli av med den ilskan någonsin, men kanske kommer den lätta en aning.

Jag har även hållit mig sysselsatt och har jobbat en del på sistone. Jag har vikarierat ungefär 30% på en gymnasieskola här i stan. Jag är helt överlycklig över att få vara bland ungdomar och göra det jag älskar - att vara lärare. Jag finner liksom någon mening med tillvaron. Jag måste planera inför morgondagen och vet att någon kommer sakna mig ifall jag inte dyker upp. Jag har en plats, en mening, jag gör skillnad, jag finns, jag behövs. Det är så viktigt för mig att få känna mig behövd, och veta att det jag gör inte är meningslöst. Själva vikariatet är på 30% men jag lägger ner mycket mer tid än så på det. Dessutom försöker jag umgås så mycket som möjligt med kollegor och byta erfarenheter och få tips och råd. Därför har jag hjärnan full med jobb, istället för att ha hjärnan full med destruktiva tankar.

Min sambo betyder oerhört mycket för mig i min kamp att bli kvitt självskadebeteendet. Jag inser nu när jag skriver det att det inte alls är en kamp. Jag kämpar inte ens emot det. Jag vill inte. Jag behöver rakbladen för att fungera, för att få ur mig, för att dämpa ångesten. Men mitt självskadande har minskat drastiskt sen sist jag skrev. Då skar jag mig nästan varje dag. Nu skär jag mig kanske en gång i veckan. Och det sjuka är att jag planerar. "Min sambo åker iväg ikväll, då sätter jag på musik, duschar och skär mig." Min hjärna är så sjuk. Jag tar inte till rakbladen i ångestpanik, utan jag planerar. Jag är så duktig på att förströ mig, på att lyckas tänka på annat. Så fort jag lämnas ensam så kommer det smygande. Tankarna som påminner mig om hur dålig jag är. Tankarna som säger hur sjuk jag är. Tankarna på allt det vidriga jag gått igenom. Och tankarna som säger att jag måste skära mig. Och jag vill inte ens stå emot. Jag vill inte ens kunna stå emot.

Om ni bara.

Jag är så jävla arg på mina föräldrar. Som hela hela hela tiden vetat hur mobbad jag varit. Som förstått och sett när jag kommit hem gråtandes från skolan. De visste precis. Och när kuratorn från skolan ringde och ville att de skulle följa med till BUP. De skämdes och frågade "visst mår du bra nu?". Ja, VISST, gjorde jag det. Jag är så jävla arg på dem för att de inte gjorde något. För att de inte tog mig på allvar. För att de såg men inte ingrep. För att de inte brydde sig. För att de var så jävla dumma i huvudet. 

Igår ringde jag mamma. Samma frågor. "Mår du bättre nu?", "har du slutat skada dig?". Samma jävla resonemang. "Du måste hitta dina 'verktyg'". JAG VET! DET ÄR JAG SOM GÅTT I TERAPI I TVÅ ÅR!! OCH NEJ JAG HAR INTE MIRAKULÖST BLIVIT FRISK FRÅN MITT SJÄLVSKADEBETEENDE!! 

Sen gjorde hon det värsta jag varit med om. Hon jämförde min KRONISKA PSYKISKA SJUKDOM men sin psoriasis. "Ja, men jag måste ju också hitta mina 'verktyg' för att hantera min sjukdom. Jag kan ju inte bara sätta mig ner och klia på utslagen istället för att laga mat."

SKÄMTAR DU MED MIG? Visst, psoriasis suger. Men 20% av alla bipolär begår självmord. Du kan smeta på en jävla salva, mamma. Ta antihistamin så det slutar klia. Jag måste droga ner mig för att slippa ångesten. Antingen med medicinska droger eller rakbladsdroger. 

Hade ni tagit mig på allvar första gången min PSYKISKA OHÄLSA uppmärksammades kanske jag inte suttit här idag. Med ätstörningar, inläggning, sexuella övergrepp, självskadebeteende och självmordstankar på CV:t. Om ni bara hade gjort något! Om ni bara hade sett mig. För ni visste så jävla väl vad som höll på hända. Om ni bara. 

Än en gång (TW självskada)

Paniken när jag inte hittar mina rakblad. När jag än en gång måste sätta mig och pilla ur dem från rakhyveln. Att vara så sjuk att inte kunna hantera känslorna på något annat sätt. Att inte kunna rymma på något annat sätt. 

När det enda man längtar efter under hela dagen är att få sätta sig på badrumsgolvet och sätta kalla rakblad mot huden. Känna hur känslorna släpps ut. Att känna den kalla röda vätskan rinna nerför armen och bilda mönster. Att njuta av att se de vackra röda dropparna mot turkos korkmatta. 

Men också få bevis på hur svag man är för impulserna. Få bevis på hur dålig man är som än en gång inte lyckats stå emot. Inte kämpat nog. Inte klarat av ångesten. Än en gång. Än en jävla gång. 

Tidiga tecken

Idag har jag haft en bra dag. Jag har busat och skrattat och varit lite mer mig själv idag. I morse var jag på intervju hos Enheten för uppföljning och ECT på NUS.  Tydligen har regeringen kört igång något projekt som ska utvärdera och utveckla vården för bipolära patienter. Självklart ställde jag upp. 

Vi gick liksom igenom hela mitt senaste år ur ett sjukdomsperspektiv. Vi kom fram till att jag under ett år haft två depressiva skov, ett hypomant skov och två blandade skov. Under 13 veckor av ett år har jag befunnit mig i skov och uppfattar inte att jag varit helt "frisk" mellan skoven. 

Den enheten pysslade även med utbildning om bipolär sjukdom. Jag sa att jag var intresserad. Sedan nämnde han att en bland annat får lära dig att upptäcka tidiga tecken på sina skov. Han frågade mig ifall jag kände till några av mina tidiga tecken. "Eeeeeeh nej?" svarade jag. Men spontant tänkte jag på att jag blir väldigt lättretlig och svängig i humöret, iallafall blev jag det nu. Och även drömde mycket mardrömmar. Eftersom bloggen blivit som en dagbok och en dokumentation av min sjukdom tänkte jag att det var bäst att skriva ner mina misstänkta tidiga tecken. 

 

Ett rop på hjälp

Jag kan inte leva såhär längre. Jag bara förstör allting. Det enda som kan lindra min ångest är självskadandet. Jag är så sjuk.

Mitt liv (TW självskada)

Jag gör allt för att klara dagarna. Jag låtsasskrattar, försöker göra normala saker, men inombords vill jag inget annat än att bara leva i en sängsymbios och sakta tyna bort. Eller nej, inte sakta, jävligt fort. Som ett pistolskott. 

Vart fan är min DBT-plats och var är min läkarträff för medicinjustering? 

Som vanligt lägger jag inte upp bilder för att söka empati, trigga eller nåt annat. Jag lägger upp det för min egen skull, för dokumentation och för att förhoppningsvis kunna titta tillbaka och tänka "Hah, det där va längesen. Nu gör jag ju inte sånt längre!". 

Vart fan är den jävla vägen tillbaka?

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag förstår inte vad som är fel. Jag har det ju bra? Jag började ju må bättre? Jag har så dåligt samvete gentemot Max. Att han ska behöva se mig sakta, men säkert, bli ett vrak. Ett sovande vrak med blödande sår på armarna och i själen. Jag skäms så mycket när jag tänker på döden när jag hör Max andetag. När han vaggar mig till sömns när ångesten vibrerar i huvudet.

Jag tänker så mycket på att Max inte förtjänar att ta hand om mig hela tiden och se mig gå sönder, utan jag kanske borde lägga in mig istället. Men å andra sidan skulle jag nog bli sjukare av att vara inlåst, men för hans skull. För att han ska slippa bära min skit.

Det sitter en djävul på min axel som hela tiden säger hur jävla ful jag är. Hur lite jag förtjänar Max. Hur lite jag förtjänar att vara lycklig. Hur jävla svag jag är som inte kan stå emot självskadeimpulser. Hur jävla värdelös jag är som inte kan leva utan att skada mig själv. Hur jävla äcklig jag är. Hur jävla äckliga mina armar är. Hur jävla fet jag är. Hur jävla lat jag är. Hur jävla knäckt jag kommer bli av detta. Att jag inte kommer klara detta. Att det är lika bra att dö. Att ingen skulle sakna mig. Att det skulle vara bäst för alla. Vilken stor jävla börda jag är för mina anhöriga. TÄNK PÅ DIN FAMILJ OCH DIN SAMBO OCH DINA VÄNNER FÖRFAN! Tror du inte dina vänner skäms när de är med dig på krogen och folk stirrar på dina ärr?? Tror du inte din familj skäms när de måste berätta för sina vänner hur sjuk du är i huvet?! Tror du inte din sambo kommer få nog? Tror du inte att han känner sig värdelös som inte kan hjälpa dig? Du kan ju förfan inte ta emot hjälp!! Vet du vilken vidrig människa du är? Kolla omkring dig, se hur många som klarar av livet galant. Du är ju ett jävla sepe.

Att sakta försvinna ner i kvicksanden

Jag är nu påväg in i en depressiv period. Förra året den här tiden blev det samma sak, men då blev det så digert att jag lades in på psyk. Jag känner hur min livslust sakta men säkert smulas sönder och spolas ner i toaletten. Jag känner hur jag blir mer och mer provocerad av att folk är lyckliga. Jag blir mer och mer intetsägande, tyst, introvert, trött, elak, irriterad, ledsen. Det är så jävla jobbigt att känna i varje del av kroppen, varje sekund av dygnet, att jag är påväg att gå ner mig. Och jag kan inte göra ett skit åt det.

Jag ger övertaget till djävulen som sitter på min axel. Hen som säger att jag är värdelös. Att jag är ful. Att jag är äcklig. Att jag inte klarar någonting. Att det är mitt fel. Att jag borde skämmas. Att jag är elak. Att jag inte förtjänar att må bra. Att ingenting kommer bli bättre någonsin. Och jag har så dåligt samvete gentemot Max. Han får stå ut med att jag: är irriterad på allt ca jämt, bryter ihop över småsaker, gråter ofta, inte kan sova och väcker honom ca varje natt, att han får plåstra ihop mig när tigern rivit mig.

Tigern och djävulen har makten över mig. De bestämmer över mig. Säger att jag minsann inte orkar gå ut idag. Säger att jag fan inte förtjänar att ha kul. Säger åt mig att ta på fasaden. River och sliter i mig. Tär på mig. Äter upp mig inifrån. Förstör.

Ett snabbt återseende

Jag vet inte riktigt vad jag vill skriva. Jag vet bara att jag vill skriva. 

Jag har i princip tagit studieuppehåll från lärarprogrammet, kommer och går på musikutbildningen som jag vill ändå, men tanken är att jag ska göra bort en del rester. 

Det känns bra. Jag är påväg in i en depressiv period. Det märks på min sömn, mitt humör och mina armar. I förrgår skar jag det djupaste någonsin och jag var så extremt rädd att jag skulle behöva sy. Har ångest dygnet runt och äter atarax som en tok (för får inget starkare). Jag vill verkligen ha hjälp. Jag vill inte smyga in på toan, säga att jag "ska duscha" och sen skära mig. Jag lider med min sambo. Jag skäms och har så dåligt samvete. 

Hur som helst så vill jag ligga i min säng och sova i Max famn i flera månader. 

Skammen

Jag har varit skadefri i över en vecka. Men idag tog jag chansen. Jag skulle vara ensam hemma i några timmar och ville ta ut lite jävla ilska. Jag är arg över att jag inte fick vara mig själv under jullovet utan bara var tvungen att anpassa mig och försvara mitt eget beteende. Dessutom har min studiegång blivit kaos då jag valt att hoppa av musiken och välja ett annat andraämne. Min studievägledare fuckade upp totalt och jag vet inte vad jag ska ta mig till i vår. Jag är arg på att allt ska hända mig, jag är arg på att jag inte kn hantera såna här situationer utan måste sätta mig och grina. Jag är så jävla less på att gråta, att vara ledsen, att känna mig värdelös osvosv. 

Dessutom har min kära familj påpekat min vikt måååånga gånger under jul och nyår. Jag är 163cm lång och väger mellan 60-62kg (pendlar rätt mkt). Jag är vad många skulle kalla normalviktig. Men jag är så himla känslig när det kommer till vikt och kroppen. Jag gick upp 11hg över jul och spydde flera gånger. Usch. Det är jag också arg över. 

Jag är arg över att jag tog ut ilskan på mig själv. Och jag skäms över att jag var tvungen att ringa 1177 för att få hjälp med att lägga om såret. 

Att misslyckas och inte våga försöka igen

På min utbildning misslyckas jag ofta. Jag är ingen musiker likt de andra i klassen, jag har inte gått musikestet på gymnasiet, jag spelar inte i band och har inte läst musik på universitetet tidigare. Mina meriter säger att jag är minst kompetent, med råge, av alla i klassen. Och det stämmer, jag är sämst på alla instrument, på teori, på kör, på arrangering osv osv. Jag är sämst. 

Jag känner mig så ofattbart dålig och värdelös i studiesammanhang att jag går under. Mest är jag besviken över att jag ger upp så lätt och inte vågar försöka igen. 

Sömnsvårigheter

När jag mådde som sämst sov jag aldrig, aldrig, aldrig en hel natt. Jag sov kanske två timmar, låg vaken en halvtimme-timme, och så där höll det på. Klart som fan att man är trött jämt då. När jag låg inne fick jag sjuka mängder sömnmedicin. Dels lugnande på kvällen för att lindra kvällsångesten, sen insomningstabletter, sen fick jag sömntabletter som gjorde att jag sov 8-10 timmar per natt. Då tänker ni: åh, gud, vad skönt att sova så länge! Men nej, att sova på sömntabletter gör att man är död fram till lunch dagen efter. Det är en konstig typ av sömn som snarare liknar koma än någon sorts återhämtning. 

Nu för tiden har jag börjat vakna flera gånger under natten, men då är jag bara vaken kanske en kvart. Sedan vaknar jag på morgonkvisten ocj kan absolut inte somna om. Jag har oerhört stort sömnbehov och hade planerat att sova 8 timmar och kliva upp kl 9, men nu har jag varit vaken i 1,5 timme och kan inte somna om. Värdelöst. 

När man mår dåligt är det så himla viktigt att man får sova ordentligt, än fast man cirka aldrig får göra det. Jag får sån himlahimla tröttångest nämligen, hela världen går under för mig när jag är trött. 

Jag har bett om att få ut sömntabletter nu och ska hämta ut dem idag, så kanske får sova ordentligt då :) Nu ska jag upp och koka kaffe......