Jag drömmer ofta mardrömmar och i natt drömde jag den värsta på länge. I korta drag handlade den om att en seriemördare gick lös och var ute efter mig och min familj. Drömmen slutade med att jag såg min mor mördas med åtta skott i huvudet, bröstet och magen. Jag vaknade i panik och hade sån jävla ångest när jag vaknade. Än fast jag vet att det bara var en dröm så har jag gått runt med fysisk ångest hela dagen, inte kunnat slappna av och mått så sjukt dåligt. När sedan min dator ballade ur kunde jag inte hålla gråten inne. Så jag lade mig i fosterställning och grät en timme. Sedan ringde jag min pojkvän som mentalt klappade mig på huvudet och stöttade mig. Jag saknar honom något oerhört. Jag har inte träffat honom sedan i somras. Distans suger verkligen. Men nu när septemberjakten mer eller mindre är slut för min del har jag många lediga helger att träffas på. Jag längtar verkligen.
Som för så många andra är min ångest värst på kvällarna. Jag är alltid lika orolig att jag ska drömma mardrömmar och vakna med ångest som håller i sig större delen av dagen. Därför sover jag oftast med datorn igång med massor med serieavsnitt så oavsett om jag vaknar på natten så känns jag inte lika ensam eftersom jag har låtsasvänner i min dator som sällskap. Men det absolut bästa är att sova med någon jag tycker om och som bryr sig om mig. Som kan trösta mig när jag vaknar upp ledsen eller kan lugna ner mig om jag vaknar i ren panikångest. Någon som kan lägga sina armar om mig så jag kan somna i hens famn som jag kan lukta på tills jag somnar. Därför saknar jag Patrik så himla mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar