När han gick sista året på gymnasiet kom han ut som homosexuell. När han tog studenten slängde han igen dörren hos min andra brors lägenhet med orden "du hatar mig för att jag är bög!" ekande mellan väggarna. Givetvis ett stort missförstånd. De talade inte med varandra på över fem år. Under den tiden sa han upp all bekantskap med oss, hans familj.
Såhär beskrev jag vår relation under den tiden:
20091120
Man tror att en familj ska hålla hur hårt som helst, stå varann så nära. Men när du inte ens kommer hem på jul, när du inte ens orkar ringa och bry dig, när du inte ens vill spendera årets största familjehögtid med oss, din familj, då blir jag besviken. Det gör fan ont i hjärtat. Det kanske inte är så konstigt, men snälla, försök gör något åt det! Försök va en del av din familj i alla fall! Jag är din enda lillasyster, jag älskar dig, ser upp till dig, är stolt över dig och vill inget annat än att "lära känna" dig efter allt som varit, all historia jag lämnat bakom mig. Det har tydligen inte du. Att vi träffas två gånger per år varav en av gångerna du knappt frågar hur det är, hur det går i skolan o.s.v, då känns det inte som att du bryr dig dej det minsta. Och sen att du inte ens vill komma hem under självaste julen, när mamma och pappa erbjudit sig att betala biljetten nu när du blivit student, utan att du "måste" jobba i stället. Det finns 364 andra dagar du kan jobba, men du väljer julen. Det gör ont och det känns som att jag, vi, förlorar dig mer och mer. Jag kan inte tänka mig något värre.
Under den här tiden sa jag bara att jag hade två syskon. Han fanns inte och det gjorde så fruktansvärt ont. Men jag valde inte bort honom, han valde bort allt som hade med oss att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar