Åter till kärleken. Efter att jag gjorde de andra cellproverna var jag så oerhört förstörd att jag bara packade lite skit och åkte upp till en karl jag mött över internet för att fira midsommar. Och jisses vad vi klickade. Han är min drömkarl och jag har aldrig tidigare i mitt liv kännt såhär starkt för någon såhär fort. Det är dock 20 mil emellan oss, men kärleken övervinner allt. Jag har ju min bostadsrätt här och 1.5 år kvar på mina studier så jag hoppas att jag kan locka hit honom.
Jag mår mycket bättre nu. Ibland får jag ångest, men det är inte lika djup ångest. Jag är inte lika trött, jag ser en framtid och kan genuint längta till saker. Jag har bara skadat mig själv två gånger på två månader. Jag har även erkänt för min storasyster och min brors sambo att jag har ett självskadebeteende. Jag har kommit på den briljanta idén att tatuera över mina ärr på min vänstra överarmsinsida. Jag vill tatuera en kronhjort med 20 taggar. En tagg för varje helvetesdag på psyket som höll på att ta mitt liv.
Som sagt så mår jag mycket bättre än på länge. Jag är för tillfället hemma på "rehab" hos mina föräldrar och har till och med tagit tag i släpande skolarbete, varav det största är en C-uppsats från förra hösten. Heja mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar