Hej världen. Det är dags för recap!

Min terapeut som jag började träffa när jag låg inne på psyket påbörjade tidigt en utredning om vad som var fel på mig. Antidepressiv medicin i ultrahög dos fungerade alltså inte, vilket de insåg efter två år. Inte heller hade jag blivit av med självskadebeteendet (obviously mådde jag uselt eftersom jag var instängd på psyket). Jag fyllde i miljontals självskatteblanketter, 90 frågor om min ångest och så vidare, och så vidare. Har nog fyllt i alla som finns för samtliga diagnoser.. Hur som helst så sållade vi bort ett antal möjliga diagnoser och kvar var *trumvirvel* ADHD och bipolär sjukdom. ADHD kan man såklart ha i kombination med andra diagnoser. Vi kom även snabbt fram till att jag måste jobba med katastrofhantering, traumabearbetning, självskadebeteendet och ätstört beteende. Jag är mycket nöjd med hur grundlig utredningen gjordes och efter lite googlande på egen hand så kändes inte de eventuella diagnoserna helt tagna ur luften.

Hur som helst började jag innan midsommar någon gång känna hur jag började bete mig annorlunda (ett beteende som jag kände igen sen innan). Jag gick på dejter, var oerhört impulsiv, gjorde konstiga saker som till exempel stryka alla kläder, gardiner och så vidare, som jag ägde. Jag sa det till min terapeut som bokade ett läkarbesök åt mig. Hon var väldigt övertygad om att jag var påväg in i en manisk period och fick det ännu mer bekräftat att jag var bipolär. Efter att ha träffat läkaren fick jag snabbverkande medicin som skulle bromsa min mani. En vecka efter fick jag stämningsstabiliserande och ett SNRI-preparat. Nu mår jag relativt bra och känner verkligen att medicinen ger verkan. Eftersom min stämningsstabiliserande medicin har väldigt farliga, dock ovanliga, biverkningar så därför måste man trappa upp den successivt och långsamt. Trots att jag nu får leva med att jag lider av en kronisk psykisk sjukdom känns det bra att fått min diagnos och påbörjat behandling.