Inte ens ikväll klarade jag mig. Känner mig så satans jävla värdelös. Att jag inte kan stå emot. Det går inte. Jag vet inget annat sätt. Jag kan inte. Jag är så himla rädd för mig själv. Jag behöver verkligen hjälp. 

Självskadandet (TW självskada)

Såhär ser min arm ut i nuläget:

Jag har alltså inte på något sätt blivit skadefri. Det är inte lika många sår. Men de är djupare. Sen jag berättade för min mor om mitt självskadebeteende har mitt skadande inte blivit bättre. Jag skär mig djupare och oftare. Jag behöver inte oroa mig för ärren längre och jag behöver inte oroa mig för att dölja dem heller. Jag kan skära mig hur mycket jag vill. 

Jag sa till min terapeut att jag alltid velat skära mig mer och djupare. Hon frågade varför och jag svarade att det var för att mina föräldrar inte visste och att jag var tvungen att dölja mina sår eller komma på dumma bortförklaringar. Den dagen bestämde jag mig för att berätta. Så jag kunde skära mig hur jävla mycket jag ville. 

Nu är jag rädd för mig själv. Jag är rädd att jag ska skära så djupt att jag förblöder.  Att jag ligger ensam i mitt vadrum och förblöder och dör. Ensam. Jag vill inte dö. Jag gör det för att överleva. 

Att

Jag har en favoritblogg. Jag tycker om att läsa om de som varit i samma sits som mig. Legat i en sjukhussäng, inspärrad för sin psykiska sjukdom. Att panikskrika i en sjukhuskorridor och böna och be om benzo. Att inte vilja leva längre, att inte orka med allt, att inte orka med mig själv. Hon har klarat det, jag vill också. Jag ska också. Det ger mig hopp att läsa hennes historia. Hon skriver så träffsäkert. Hon är en flicka som är stark.

"Jag skulle vilja dansa i platådojor på en krog en vardagskväll och hångla med en tönt i en taxi. Inte för att det skulle få mig att må bättre, men bara för att det skulle kännas annorlunda än tårarna, ångesten och tomheten. Men jag tror inte ens en människa är skapt för att orka för många förändringar på samma gång. Och så mötte jag en person som väckte så starka känslor inom mig. Och som behandlade mig illa. Som gjorde mig panikledsen."

Failures, failures, failures, failures, failures, failures, failures and hope

Det är namnet på ett av mina favoritalbum. Ibland tror jag nästan att det är underrubriken till titeln på mitt liv. Känner mig så fruktansvärt dålig och otillräcklig och fruktansvärd och värdelös.

Min musikklass består av virtuoser. Jag är den enda som inte gått musikgymnasium eller har högskolepoäng i ämnet. Jag är sämst i klassen. På allt. Jämt. Jag har failat alla teoritentor, jag är sämst på att arrangera, jag är en av de sämsta i klassen på mitt huvudinstrument piano. Idag skulle vi redovisa de fyrstämmiga arren som vi skrivit. Mitt var så pinsamt dålig att jag började gråta för att det var så jävla dåligt. Det jävliga var att jag inte ens fattade att det var dåligt, utan typ trodde att det funkade. Så jävla dålig är jag. Jag skäms så fruktansvärt mycket över allt jag gör just nu. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag får bara ångest av allting. Alla dessa motgångar får mig bara vilja släppa allt och ge upp.  

Det finaste jag någonsin hört komma ur en mun i hela mitt liv:

"Hon sa: "Max. Vi är nog lika trasiga du och jag"
Men nåt trasigt kan också vara fint
Som krossat glas kan bli mosaik: 
Varje skärva unik, en egen pusselbit
Och även om allt känns som skit så har alla en plats. 
Även om vi tvingas spela en roll så spelar vi roll.
Ibland suger livet, ibland är det på topp;
ibland hatar jag skiten, ibland finner jag hopp. 
Dag för dag, slag för slag; PMA med varje andetag
Men jag behöver all hjälp jag kan få.
Så jag höjer musiken för att dämpa paniken..."

Och ja. Något trasigt kan också vara fint.

"Utan dig hade jag inte känt hur det känns att leva."

Konstig dag. Konstig helg. Konstig vecka. Något får ett avslut, något annat en början. Så ont att såra, så ont att bli sårad.

Vi är alla lika jävla trasiga.

Söndag

Ja, igår var jag mer förtvivlad än vanligt. Egentligen överreagerar jag som ett sepe. Men jag blev sårad, och då är det så. Jag kan inte hjälpa det..

Hur som helst så är det många grejer den här veckan som gjort mig upprörd. Många gamla kvarlevor från svunna tider som dykt upp. En jävligt jobbig vecka bara. Har känslomässigt kastats mellan olika tider i mitt liv och fått återuppleva all dynga. Än. En. Gång.

Idag är jag känslobakisdeppig. På ett väldigt konstigt sätt.

Dra åt satan.

Så är cirkeln sluten. Ni vet det här uttrycket, skit ska skit ha? Just det. De människor som förtjänar dynga ska även få det. Jag verkar vara en sådan person som förtjänar magma i strupen, radon i ögonen och stenar kastade i själen. Jag är inte arg. Jag är bara så jävla besviken.

Jag och min tiger.

Jag ser mig inte som normal, jag är speciell. Oftast på ett bra sätt dock! Min diagnos ställer mig till en skara människor som särskiljer oss från majoriteten, medan vi i gruppen är ungefär likadana. Så ser jag på det.

Normalstörda människor som inte har lika trassligt känsloliv har en katt som representerar deras känslor. Så brukar jag tänka. En katt är lätt att tämja! Jag å andra sidan har en känslotiger som jag brottas med varje dag. Den är riktigt svår att tämja och väldigt elak ibland. Som ni vet är en tiger ett vilddjur och ibland river den mig på armarna också. 

Hjärnforskare har kommit fram till att det finns en skillnad på hur människor omedvetet hanterar känslor. Jag ser mig ofta som känslig nämligen. Och skillnaden mellan mig och mindre känsliga människor är att deras känslor går över rätt fort. Deras katt är inte upprörd så länge. Medan min tiger tar lång tid på sig att lugna ner sig. Om den då blir mer upprörd innan den lugnat sig kan det ibland rinna över för den. Det är då den rivs.

Nån gång ska jag tämja min tiger och gosa med den. Tigrar kan nämligen bli rätt gosiga och tillgivna, trots att de är vilda.

Omvärlden

Min mors reaktion när jag kom ut som självskadare var att först fråga om jag någonsin skadat mig så mycket att jag blivit tvungen att sy. Sen frågade hon om jag ville att hon skulle komma hem till mig och sova över. Som om hennes bullar och varm choklad skulle hela mig på något magiskt vis. Det var alltså hennes reaktion på allting.

Jag har börjat fundera på hur folk reagerar på mina ärr/sår. Jag minns ju hur mitt självskadebeteende började som ett desperat rop på hjälp. Och jag minns exakt hur omvärlden inte alls reagerade på det. När jag berättade för min mor tänkte jag på två saker: hur fruktansvärt dåligt hon reagerade just då, men även på hur sjukt det var att hon hade frågat om varför jag hade en kökskniv i badrummet, men ändå inte sa något. Jag blir så himla besviken på det.

Jag har så många vänner som sett mina ärr/sår. Inte en enda har frågat om hur jag mår. De fokuserar mer på själva såren än anledningen bakom dem. Många blir arga. En del tittar på dem, och uppmärksammar mig på att de har sett dem, otroligt få plåstrar om, men väldigt många ignorerar det. Många reaktioner bygger på oförståelse. Jag tipsade mina föräldrar om hemsidor för anhöriga till självskadare, självklart är många anhöriga föräldrar eftersom självskadebeteende är vanligast bland ungdomar. Jag hade velat att de hade läst på, varit intresserade av att förstå varför och inte hur djupt eller hur mycket. Det är inte det som är det viktiga. Jag har en kär vän som besökte mig på psyket och såg mina sår. Han blev instinktivt jättearg på mig. Vilket inte gjorde någonting bättre. Det fick snarare motsatt effekt, att den overkligt stora mängd skuld jag bär på även fick detta på sig. Självklart hittade jag något att skada mig på när han gick från avdelningen. Sedan förstod han att man inte kunde bemöta sjuka människor så. En dag köpte jag Sofia Åkermans För att överleva som handlar om självskadebeteende. Han frågade mig om han fick låna den och läsa den efter mig. Han ville förstå.

En klasskompis till mig skämtade om självskadebeteende en gång. Självklart reagerade jag på det, men jag tog absolut inte illa upp. Jag tänkte helt enkelt ge en heads up om att han kanske inte skulle skämta om sådant eftersom det är en ganska allvarlig sjukdom. När han kom till skolan sa han: "Jag såg det du skrev och jag tänkte bara säga att jag har sett det och jag hoppas att du inte tog illa upp." Han har sett mina armar och mina armar vittnar om psykisk sjukdom och ändå frågade han inte hur jag mådde. Såna situationer blir jag besviken. Allt jag vill ha är lite jävla medmänsklighet och förståelse.

Att komma ut

Jag har varit självskadare sen jag va 14 år. När jag och min terapeut gick igenom mitt självskadebeteende berättade jag att om mina föräldrar hade vetat om allt och jag hade sluppit ljuga hade jag skurit mig både oftare, mer sår och framförallt djupare. 

I fredags bestämde jag mig för att berätta för mina föräldrar. Det har alltid varit min största mardröm. Jag är deras sladdbarn, ett kärleksbarn, pappas ögonsten. Det sista jag vill är att förstöra deras bild av mig som en lyckad och fin tjej. Men nu insåg jag att det raserades när jag berättade för dem att jag var inlagd på psyket. Så jag berättade. 

Förra veckan var min mamma hemma hos mig och lämnade mat. Hon såg kniven som ligger på pallen i badrummet. Alltid. Det är min trygghet. Den sista utvägen som används alltför ofta. Jag sa att jag hade ett självskadebeteende sen jag var 14 år och hon sa väl att hon väl egentligen vetat ganska länge. Och då blir jag så jävla förbannad att hon inte gjort något. Hon har väl liksom inte velat inse. Men jag kom ut som självskadare, det kändes bra. Sedan skar jag upp hela jävla armen så M fick plåstra om mig. Och jag misslyckades än en gång.