Att vara omgiven men ändå känna sig ensam

Max fick ett paket på posten idag. Jag fick en räkning. Självklart blev jag lite skämtsotis. Sen visade sig att paketet var från hans morfar. Då blev jag så himla, himla avundsjuk, men också ledsen. Ledsen över att jag inte får paket. Över att jag inte har en morfar. Över att jag inte har en familj och en släkt som bryr sig. Självklart är gräset grönare på andra sidan, men jag är ändå så fruktansvärt avundsjuk på Max familj. De kan prata om saker, hans mor kan uttala orden "bipolär sjukdom", hans föräldrar är belevade och intelligenta, unga och häftiga, såna som en kan relatera till.

Vad har jag?
Jag har föräldrar som aldrig funnits. Föräldrar som vetat att jag farit illa, men som aldrig gjort något. Föräldrar som är konservativa och ointelligenta. Som inte vet vad högskolepoäng innebär. Som en inte kan diskutera med för de ser fortfarande den starka hierarkin föräldrar-barn och att en, som avkomma, kan bidra med nånting. Minns så väl när jag skulle diskutera en grej (jag älskar att diskutera) och min mor snäste ifrån och sa "du ska alltid säga emot!". Nej, mamma, jag problematiserar och analyserar. Dumhuvuden.

Det finns så många människor omkring mig som "bryr sig". Det klart att mina föräldrar bryr sig. De är bara för dumma för att göra nånting.

Jag sörjer också att jag inte har mor- eller farföräldrar. Att inte ha en gammal visdomskälla att gå och äta bullar hos och lyssna på gamla rövarhistorier. Jag har ingen. Max har en morfar. Som skickar paket och skriver brev. Som textar "Herr Max Francois" på framsidan. Som ringer. Som finns.

Vad har jag?

Känsloskolan #3

Idag hade vi temat ledsenhet/sorg. Sjukt jobbigt tema. Vi var tvungna att välja en situation och berätta om den. Eller först målade vi en bild på nån situation. Idag är det 3 år sen Jocke dog så såklart valde jag att måla den. Huvvaligen. Men det slutade ändå med att jag drog på smilbanden. Jag har så himla många fina minnen med honom. Men situationen jag valde att berätta om var när pappa berättade om när han var som mest stolt över mig. Det var när jag sköt upp för högvilt med lånad bössa. Skratt. Fjantigaste grejen nånsin, tycker jag. Det finns så jävla mycket annat som jag är stolt över och som jag önskar att mina föräldrar vore stolt över. Under den här känslomässiga berättelsedelen blev jag tvungen att gå ut efter att en tjej berättat sin berättelse. Hon berättade om när hennes syster blev inlagd. En del i det hela var hur hon och familjen hade jättestarka band till varandra och hur alla slöt upp kring henne. Och då tänkte jag på mig själv. Min mor o far kom och hälsade på mig EN gång och det var dagen efter jag blev inlagd. Sen kom de inte förrän de kom och hämtade mig när jag blev utskriven. Skratt. Bara min ena bror kom och hälsade på mig. Min andra bror som varit min bästa vän i hela mitt liv kom inte och hälsade på och det var typ det jobbigaste med allting. Han skickade en liten hälsning med lite choklad. Helt bisarrt dåligt. Då tyckte jag att det var en fin gest men idag hatar jag honom för att han inte kom och hälsade på.

Jag är så jävlajävla arg på min familj för att de inte slöt upp kring mig och omhuldade mig. De låtsades som ingenting. Vi har aldrig pratat om det sen jag blev utskriven. Nu är det ju 1,5 år sedan, men smärtan och besvikelsen sitter såklart kvar. Det finns mycket ilska överlag mot mina föräldrar i synnerhet, men även resten av familjen. Jag har aldrig känt så stor besvikelse som när mamma sa att de hade förstått att något inte stod rätt till när jag kom hem från skolan och grinade varje dag. De gjorde ingenting. Inte ett jävla skit. Visst, det kanske var jobbigt för dem. MEN de hade kunnat höra av sig till skolan, skolsyster, pratat med mina syskon, pratat med mig. Vad som helst FÖRUTOM att veta men ändå inte göra nånting. Ibland funderar jag så himla mycket på hur mitt liv hade varit om de hade agerat, om de bara hade gjort något. Om.

Sedan är det såklart en väldigt känslofylld dag när det är 3-årsdagen sedan bilolyckan. Tre år sen jag fick det fruktansvärda samtalet. Men jag känner faktiskt inte så mycket sorg. Jag kan såklart se tillbaka på min sorgeprocess och känna hur det kändes. Men just idag känner jag faktiskt inte så mycket sorg. Vem vet, jag kanske gått vidare? Nu kanske jag bara ser honom som en skyddsängel. Som något positivt. En sak är i alla fall säkert, jag saknar honom.

Känsloskola #2 - rädsla

Idag var temat rädsla. Bland annat skulle vi rita en bild på en situation där en känt rädsla/ångest. Jag valde när jag har spenderat för mycket pengar. Tänkte såklart på förra veckan när jag fick avslag från CSN och min terapeut sa att hon inte kunde fixa intyg (för att få CSN ändå pga personliga skäl) förrän om två veckor. Jag fick absolut panik, fast min impuls blev att bara frysa till. Stänga av. Titta bort. Sen ringde jag mamma och grät hejdlöst. Nu vet jag ju att allt kommer lösa sig. Pengar är en värdslig sak. Dessutom ringde de från unga vuxna och sa att min terapeut lämnat läkarintyget i receptionen. Tjiho! Så allt löser sig, med andra ord.

Tillbaks till dagens känsloskola. Att måla väckte ju en del känslor, men det hjälpte mig att förstå mig på känslan. Färger och skrivna ord hjälper mig mycket när det kommer till att beskriva och förklara känslor. Det är ju därför jag bloggar och väljer att måla när jag mår dåligt. När vi målat färdigt fick vi göra en övning i exponering i två minuter. Vi fick välja på ett antal men jag valde att bli förhörd på multiplikationstabellen av en "sur lärare" dvs en av psykologerna som är med. Jag tänkte typ att jag var tvungen att övriga gruppen skulle stirra och sucka eller nåt, för att jag verkligen skulle utsättas för rädsla. Det behövdes absolut inte. Jag var så säker på att jag skulle klara det. Jag blev väldigt, väldigt stressad, svarade fel och tänkte att "gud vad alla andra måste tycka att jag är dålig". Jag tog det verkligen jätteallvarligt och tyckte att jag presterade dåligt och mådde dåligt. Såklart tänkte jag även tillbaka på när jag började i den nya skolan då jag inte alls kunde gångertabellen och var tvungen att få "extrahjälp". Kände mig så ofattbart jävla dålig.

Sedan pratade vi som sitter och pluggar om att man kan vilja se upp till sina föräldrar men inte kunna för att de inte är några som man vill bli. Det var en väldigt intressant tanke och jag känner igen det. Det blir liksom en inre konflikt där man ser upp till sina föräldrar fast inser att de egentligen inte är några att se upp till. Det var helt lösryckta tankar som egentligen inte hade något med känsloskolan att göra, men ville ändå skriva ner dem.