Jag överlevde 2014.

2014 var året allting kom ikapp mig och slog omkull mig ordentligt. 2014 var året som gjorde att jag inte ville leva längre. 2014 var året jag satt på en landstingssäng och planerade mitt självmord. 2014 var året då jag var i helvetet och vände. En del av mig stannade kvar där, och jag tänker inte gå tillbaka och hämta den.

Men, såhär på årets sista dag tänker jag inte älta all jävla dynga. Jag tänker fokusera på allt bra. 2014 var nämligen året som mina vänner ställde upp som aldrig förr. 2014 var året då folk reste från halva Sverige för att dela min mänskliga misär på landstingssängen. 2014 var året jag överlevde. Men mest av allt så var 2014 det året som jag lyckades snärja mitt livs kärlek. 2014 var året då jag fick min drömprins, och som han fick mig! Jag älskar dig, Max!

Att inte kunna stå emot (TW självskada)

På min pojkväns examen kan jag inte ha vilken klänning jag vill. För jag skäms. Jag skäms över att min hjärna är så sjuk att mina armar ser ut såhär. Jag skäms för att jag inte kan tämja min tiger. Och jag mår illa över att världen är så himla hemsk. Och det gör så ont. 

(Obs! Bilden är inte publicerad för att få medlidande utan för att dokumentera och för att jag ska skämmas.)

Gamla sår, nytt år.

Den här dyngiga julhelgen har inte bara varit cancerbesked. Självklart har det varit oerhört tungt att inse att jag måste förbereda mig på att Roger kommer dö. Jag lider å det grövsta med min älskade, älskade moster och mina kusiner. Mina kinder har fuktats många gånger. 

Jag har dessutom varit oerhört ledsen av den påtagliga ensamheten. Andra har stora släkter och många vänner att omges med. Jag har ingenting. Jag har en familj, men det var bara så himla jobbigt att de inte fanns nu. Ingenting var sig likt. 

Allt detta har gett mig sån ångest. Pappa har även tagit upp ekonomin, som är en oerhört stor trigger för mig. Får panik av att jag har så lite kontroll över ekonomin. Ikväll nöp min mor i mina höfter och sa att jag ätit för mycket godis och att jag skulle ta ett äpple. Det gjorde så oerhört ont, särskilt eftersom mina negativa tankar om min kropp och min vikt kommit tillbaka och slagit mig i ansiktet oftare på sistone. Jag klarade inte av det och fick sån oerhörd ångest. Min mamma tycker att jag är för tjock, och orden etsar sig fast i minnet och hjärtat.

Julhelg

Jag skildes från Max i fredags. Det har gått sju långa jävla dagar. Det är tio dagar tills jag får lukta på hans hår igen. Tack vare skype och att jag har hans tröja som snuttefilt så överlever jag. Knappt. 

Jag såg så himla mycket fram emot att åka hem till min hemby och bara vara. Läsa böcker, skriva, slappna av och fira jul med nära och kära. Först sov jag över hos min älskade storebror (som nyss fått en söt liten son) och hans familj. Jag njöt och såg fram emot att fira jul med dem. Sedan infann sig den konstiga tomheten i väntan på julen. Ingen av mina syskon skulle komma hem. Förut om åren brukade vi flumma ihop roliga julkort när vi klättrar upp i granar eller tittar fram i fönsterrutor. Vi brukade sladda runt med fyrhjulingen eller ta en skotertur. Men i år var allt tomt. Det var bara jag. Det är bara jag. Det känns så oerhört tomt, eftersom jag är van vid att omges av min stora familj på jul. 

På julafton berättade min mor om min mosters man. Hans cancer var tillbaka. Han har klarat den förut tänkte jag och härdade ut kvällen genom att titta på den 6 veckor gamla bäbisen och längta bort. Idag, när hon fick veta lite mer, berättade hon hur det egentligen ligger till. Min älskde mosters man har fått tillbaka sin prostatacancer. Den har spridit sig i bäckenet och har tagit fäste i skeletet. Dottertumörer har letat sig in i hans diskbråck vilket orsakar outhärdlig smärta. Därför opererade de honom igår, och nu är hans ben förlamade. Det är sjukt oklart ifall han kommer återfå känsel i benen.

God jävla juljävel. 

Liljekonvalsen

Jag kom ur en höststorm med för stora kängor och gjorde spår i den nyfallna snön. En virvelvind som alltid rör sig. För ett steg framåt är alltid ett steg framåt. Jag är ett med naturen, jag har rötter neråt men växer uppåt. Ibland fäller jag mina löv, men innan dess är de en färgpalett. Av kärlek, skratt och rörelse. Sedan kommer vintern. När mina grenar blir för tunga av snö, sorg och tårar går de av, ramlar på marken och trampas på. Tillslut slutar mina grenar att växa. 

Sen kom du som en vårbris och sådde liljekonvaljfrön i mina sår. Du tog min blodiga buköppnare och blottade mitt hjärta. Du sa att det var fint. Men väldigt trasigt. Jag blir aldrig vita lakan på ett klädstreck. Jag är tigerflickan. Du vet, hon som är hon. Som har tredje känslovärldskriget inombords men som är känslokall. Hon som ler men ändå aldrig någonsin kommer bli hel. Det kantstötta porslinet med halvskriven livshandbok. Men du behöver inte laga mig. För ur förmultnade löv och grenar växer de vackraste liljekonvaljerna. 

Till mitt blivande barn

Jag vill inte ha dig. Jag tänker inte sätta dig till världen. Jag vill inte föra över mina bipolära gener. Jag vill inte att du ska ha en psykiskt sjuk morsa. Min sjukdom går i cykler. Någon gång kanske jag blir så sjuk att jag tar livet av mig. Då vill jag inte lämna efter mig dig. Jag vill inte att du ska växa upp med en mor med självskadeärr på armarna. Jag vill inte att du ska se att det alternativet finns, att förstöra din perfekta kropp. Jag vill inte att du ska gå igenom samma helvete. För vi har samma gener, du och jag. En gång fick ett foster chansen att växa i min mage. Men det gick inte, det var inte meningen. Ödet sa ifrån. Du har det bättre hos någon annan.

Ps. Mamma älskar dig! Ds.