Jag flyttade till en större stad 12 mil hemifrån 2007. Jag tänkte att jag skulle starta ett nytt liv. Jag tänkte att jag skulle bli den där tjejen som jag så ofta låtsades att jag var. Jag flyttade långt ifrån mobbarna, gamla vänner och den där jävla hålan jag växte upp i. Jag trodde att det skulle bli ändring. Som vuxen har jag förstått att min gymnasietid blev en självuppfyllande profetia. I hela mitt liv hade jag varit utsatt för idioter och fått klara mig själv. Så jag blev vuxen över en natt. Jag bodde med min 10 år äldre bror då, det är nog tack vare honom som jag ens lever idag.
Jag kom in rätt bra i klassen. Jag fick vänner. Jag presterade. Mitt umgänge baserades på en communitysida som sammanlänkade människor som gillade mitt favoritband, In Flames. Där träffade jag min första pojkvän. (Här ska det in en parentes om hur jag förlorade oskulden under tvång, men utelämnar detaljerna.) Vi hade det jättebra i ett år ungefär och jag fann en stor trygghet i hans familj.
Sedan tog det slut. En ny era påbörjades. I en karusell av självskadebeteende, alkohol och sex växte jag upp. Var det inte någon annan som utsatte mig för dynga skulle jag väl ordna det själv? Jag hade ont i magen varje morgon. Detta hade dock pågått hela mitt liv, så jag var van instängd ångest i magsäcken. Jag hamnade på så många ställen, psykiskt och fysiskt. Jag har så många anekdoter från denna tid att berätta, men jag avstår just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar