Tillbaka

Det var hemskt länge sen jag skrev här sist. Anledningen? Jag tror att det är för att jag börjar må lite bättre. Sist jag skrev var jag påväg ner i djupet. Jag har börjat bearbeta en del av min ilska gentemot alla vuxna som hade kunnat hjälpa mig, men valde att inte göra det. Jag tror inte att jag kommer bli av med den ilskan någonsin, men kanske kommer den lätta en aning.

Jag har även hållit mig sysselsatt och har jobbat en del på sistone. Jag har vikarierat ungefär 30% på en gymnasieskola här i stan. Jag är helt överlycklig över att få vara bland ungdomar och göra det jag älskar - att vara lärare. Jag finner liksom någon mening med tillvaron. Jag måste planera inför morgondagen och vet att någon kommer sakna mig ifall jag inte dyker upp. Jag har en plats, en mening, jag gör skillnad, jag finns, jag behövs. Det är så viktigt för mig att få känna mig behövd, och veta att det jag gör inte är meningslöst. Själva vikariatet är på 30% men jag lägger ner mycket mer tid än så på det. Dessutom försöker jag umgås så mycket som möjligt med kollegor och byta erfarenheter och få tips och råd. Därför har jag hjärnan full med jobb, istället för att ha hjärnan full med destruktiva tankar.

Min sambo betyder oerhört mycket för mig i min kamp att bli kvitt självskadebeteendet. Jag inser nu när jag skriver det att det inte alls är en kamp. Jag kämpar inte ens emot det. Jag vill inte. Jag behöver rakbladen för att fungera, för att få ur mig, för att dämpa ångesten. Men mitt självskadande har minskat drastiskt sen sist jag skrev. Då skar jag mig nästan varje dag. Nu skär jag mig kanske en gång i veckan. Och det sjuka är att jag planerar. "Min sambo åker iväg ikväll, då sätter jag på musik, duschar och skär mig." Min hjärna är så sjuk. Jag tar inte till rakbladen i ångestpanik, utan jag planerar. Jag är så duktig på att förströ mig, på att lyckas tänka på annat. Så fort jag lämnas ensam så kommer det smygande. Tankarna som påminner mig om hur dålig jag är. Tankarna som säger hur sjuk jag är. Tankarna på allt det vidriga jag gått igenom. Och tankarna som säger att jag måste skära mig. Och jag vill inte ens stå emot. Jag vill inte ens kunna stå emot.

Om ni bara.

Jag är så jävla arg på mina föräldrar. Som hela hela hela tiden vetat hur mobbad jag varit. Som förstått och sett när jag kommit hem gråtandes från skolan. De visste precis. Och när kuratorn från skolan ringde och ville att de skulle följa med till BUP. De skämdes och frågade "visst mår du bra nu?". Ja, VISST, gjorde jag det. Jag är så jävla arg på dem för att de inte gjorde något. För att de inte tog mig på allvar. För att de såg men inte ingrep. För att de inte brydde sig. För att de var så jävla dumma i huvudet. 

Igår ringde jag mamma. Samma frågor. "Mår du bättre nu?", "har du slutat skada dig?". Samma jävla resonemang. "Du måste hitta dina 'verktyg'". JAG VET! DET ÄR JAG SOM GÅTT I TERAPI I TVÅ ÅR!! OCH NEJ JAG HAR INTE MIRAKULÖST BLIVIT FRISK FRÅN MITT SJÄLVSKADEBETEENDE!! 

Sen gjorde hon det värsta jag varit med om. Hon jämförde min KRONISKA PSYKISKA SJUKDOM men sin psoriasis. "Ja, men jag måste ju också hitta mina 'verktyg' för att hantera min sjukdom. Jag kan ju inte bara sätta mig ner och klia på utslagen istället för att laga mat."

SKÄMTAR DU MED MIG? Visst, psoriasis suger. Men 20% av alla bipolär begår självmord. Du kan smeta på en jävla salva, mamma. Ta antihistamin så det slutar klia. Jag måste droga ner mig för att slippa ångesten. Antingen med medicinska droger eller rakbladsdroger. 

Hade ni tagit mig på allvar första gången min PSYKISKA OHÄLSA uppmärksammades kanske jag inte suttit här idag. Med ätstörningar, inläggning, sexuella övergrepp, självskadebeteende och självmordstankar på CV:t. Om ni bara hade gjort något! Om ni bara hade sett mig. För ni visste så jävla väl vad som höll på hända. Om ni bara.