Universitetstiden

Jag har gått igenom mitt liv från födsel fram till gymnasietiden. Därefter repade jag mig rätt hårt. Jag flyttade till Stockholm efter gymnasiet och hittade mig själv. Jag levde självständigt och ensamt i ett halvår, i princip utan vänner. Jag har aldrig i mitt liv haft sådan hemlängtan och känt mig så ensam. Men det var oerhört välbehövligt. Väl i Stockholm insåg jag vad jag ville göra, jag ville att åtminstone en unge skulle få bli sedd under den mest kritiska perioden i deras liv. Jag ville vara den vuxna som kunde se lilla osäkra Ebba där under tidigt 2000-tal. Jag insåg att jag ville bli lärare, med målet att kunna rädda en liten ungdom från att gå samma vidriga öde tillmötes som lilla Ebba gjorde. Jag ville rädda mig själv. Jag sökte in till universitetet i min gamla hemstad, flyttade tillbaka till min lägenhet som jag i princip växte upp i. Den första universitetstiden var fantastisk, jag fann många nya vänner, en del som jag har kvar än idag. Jag kärade ner mig, bröt upp, var nere, var lyrisk och var överallt. Jag levde det ultimata universitetslivet!

Under våren 2012 flyttade min bror, som jag delade lägenheten med, mer eller mindre in hos sin nyfunna kärlek. Jag skulle således bli hemlös inom kort. Som i en uppenbarelse hittade jag en annons på min drömlägenhet. Det skulle vara visning inom några dagar så jag ringde min far som moraliskt stöd. (Till saken hör att mina föräldrar har köpt lägenheter till alla mina andra syskon, så det var mer eller mindre klart att jag skulle bli med bostadsrätt om vi hittade en lagom.) Pappa kom ner till stan, vi åkte och kikade på lägenheten och OJ vilken lägenhet! Nästintill uppfräschad i alla rum, köket nyrenoverat, 62kvm, balkong i söderläge och helt underbar. Där ville jag bo. Men pappa skulle inte gå med på att köpa den om inte jag kunde skaffa mig ett sommarjobb som kunde bli extrajobb för att betala räntan på lånet. Samma dag sökte jag ett städjobb. Ungefär två timmar senare ringde arbetsgivaren och några timmar senare var jag på intervju och ännu några timmar senare hade jag ett jobb! En vecka senare var det budgivning på lägenheten som vi vann! Jag skulle få min drömlägenhet!

Inflyttningsdatumet var inte skrivet i sten men det skulle bli i slutet av augusti. Den 20:e augusti får jag det mest fruktansvärda beskedet i mitt liv. Min älskade systerson, som då var tre år, låg på sjukhus. Ingen av oss visste vad det var eller hur det skulle gå. Jag var i chock. Mitt i flyttpackningen stod jag med hjärtat i halsgropen och flyttade saker från ett rum till ett annat. Jag visste inte alls vad jag gjorde. Sedan fick vi beskedet. Min systerson, min ögonsten, mitt allt, hade en inflammation i hjärnan. Inte i hjärnhinnan utan mitt i hjärnan. Ingen visste om han skulle kunna gå, prata, se eller ens leva imorgon. Behandlingen gick upp och ner och livet var ett helvetet i tio dagar. Efter de tio dagarna väntade rehab och en spänd väntan för att se ifall han skulle få några men för livet. Hela familjen svetsades ihop som aldrig förr och de flesta samlades hos min syster, utom jag som stod mitt i ett flyttkaos och fick lära mig bygga ihop möbler och backa med släp rekordsnabbt. Idag är jag mycket glad att jag inte åkte ner för att se min oerhört svaga systerson som stod vid dödens kant. Jag ville minnas honom frisk om det inte skulle gå vägen.

Jag hade inte hunnit hämta mig från denna chock innan nästa kom. Varje höst har vi på universitetet en mottagning för nya studenter. Lärarprogrammets har alltid en traditionsenlig surströmmingssittning. Årets skulle äga rum den 22e september. Jag tog bilen dit eftersom jag skulle jobba dagen efter. Vid 21-snåret ringde min bror. "Vet du något om bilolyckan i grannbyn?" Vilken bilolycka? Jag tänkte genast på min barndomsvän Robin som brukar vara där i krokarna. Jag har ju många vänner kvar där och jag håller den där bygden varm om hjärtat. Jag ringde Robin som sa: "Sätt dig ner. Vars är du? Vilka är du med? Du får inte börja gråta." Jag berättade var jag var, att jag var nykter och var bland vänner. Sedan sa han de fruktansvärda orden. "Jocke har kört ihjäl sig." Jag minns exakt samtalet. Jag minns exakt var jag satt när hela min värld rasade. Min relation till Jocke förtjänar ett helt eget inlägg som jag genast ska börja skriva på. Här började min största kamp mot ångesten och depressionen. Det var här jag utvecklade panikångest, det var här min depression startade som sög livslusten ur mig. Det var här min resa inom psykiatrin startade.