Än en gång (TW självskada)

Paniken när jag inte hittar mina rakblad. När jag än en gång måste sätta mig och pilla ur dem från rakhyveln. Att vara så sjuk att inte kunna hantera känslorna på något annat sätt. Att inte kunna rymma på något annat sätt. 

När det enda man längtar efter under hela dagen är att få sätta sig på badrumsgolvet och sätta kalla rakblad mot huden. Känna hur känslorna släpps ut. Att känna den kalla röda vätskan rinna nerför armen och bilda mönster. Att njuta av att se de vackra röda dropparna mot turkos korkmatta. 

Men också få bevis på hur svag man är för impulserna. Få bevis på hur dålig man är som än en gång inte lyckats stå emot. Inte kämpat nog. Inte klarat av ångesten. Än en gång. Än en jävla gång. 

Tidiga tecken

Idag har jag haft en bra dag. Jag har busat och skrattat och varit lite mer mig själv idag. I morse var jag på intervju hos Enheten för uppföljning och ECT på NUS.  Tydligen har regeringen kört igång något projekt som ska utvärdera och utveckla vården för bipolära patienter. Självklart ställde jag upp. 

Vi gick liksom igenom hela mitt senaste år ur ett sjukdomsperspektiv. Vi kom fram till att jag under ett år haft två depressiva skov, ett hypomant skov och två blandade skov. Under 13 veckor av ett år har jag befunnit mig i skov och uppfattar inte att jag varit helt "frisk" mellan skoven. 

Den enheten pysslade även med utbildning om bipolär sjukdom. Jag sa att jag var intresserad. Sedan nämnde han att en bland annat får lära dig att upptäcka tidiga tecken på sina skov. Han frågade mig ifall jag kände till några av mina tidiga tecken. "Eeeeeeh nej?" svarade jag. Men spontant tänkte jag på att jag blir väldigt lättretlig och svängig i humöret, iallafall blev jag det nu. Och även drömde mycket mardrömmar. Eftersom bloggen blivit som en dagbok och en dokumentation av min sjukdom tänkte jag att det var bäst att skriva ner mina misstänkta tidiga tecken. 

 

Ett rop på hjälp

Jag kan inte leva såhär längre. Jag bara förstör allting. Det enda som kan lindra min ångest är självskadandet. Jag är så sjuk.

Mitt liv (TW självskada)

Jag gör allt för att klara dagarna. Jag låtsasskrattar, försöker göra normala saker, men inombords vill jag inget annat än att bara leva i en sängsymbios och sakta tyna bort. Eller nej, inte sakta, jävligt fort. Som ett pistolskott. 

Vart fan är min DBT-plats och var är min läkarträff för medicinjustering? 

Som vanligt lägger jag inte upp bilder för att söka empati, trigga eller nåt annat. Jag lägger upp det för min egen skull, för dokumentation och för att förhoppningsvis kunna titta tillbaka och tänka "Hah, det där va längesen. Nu gör jag ju inte sånt längre!". 

Vart fan är den jävla vägen tillbaka?

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag förstår inte vad som är fel. Jag har det ju bra? Jag började ju må bättre? Jag har så dåligt samvete gentemot Max. Att han ska behöva se mig sakta, men säkert, bli ett vrak. Ett sovande vrak med blödande sår på armarna och i själen. Jag skäms så mycket när jag tänker på döden när jag hör Max andetag. När han vaggar mig till sömns när ångesten vibrerar i huvudet.

Jag tänker så mycket på att Max inte förtjänar att ta hand om mig hela tiden och se mig gå sönder, utan jag kanske borde lägga in mig istället. Men å andra sidan skulle jag nog bli sjukare av att vara inlåst, men för hans skull. För att han ska slippa bära min skit.

Det sitter en djävul på min axel som hela tiden säger hur jävla ful jag är. Hur lite jag förtjänar Max. Hur lite jag förtjänar att vara lycklig. Hur jävla svag jag är som inte kan stå emot självskadeimpulser. Hur jävla värdelös jag är som inte kan leva utan att skada mig själv. Hur jävla äcklig jag är. Hur jävla äckliga mina armar är. Hur jävla fet jag är. Hur jävla lat jag är. Hur jävla knäckt jag kommer bli av detta. Att jag inte kommer klara detta. Att det är lika bra att dö. Att ingen skulle sakna mig. Att det skulle vara bäst för alla. Vilken stor jävla börda jag är för mina anhöriga. TÄNK PÅ DIN FAMILJ OCH DIN SAMBO OCH DINA VÄNNER FÖRFAN! Tror du inte dina vänner skäms när de är med dig på krogen och folk stirrar på dina ärr?? Tror du inte din familj skäms när de måste berätta för sina vänner hur sjuk du är i huvet?! Tror du inte din sambo kommer få nog? Tror du inte att han känner sig värdelös som inte kan hjälpa dig? Du kan ju förfan inte ta emot hjälp!! Vet du vilken vidrig människa du är? Kolla omkring dig, se hur många som klarar av livet galant. Du är ju ett jävla sepe.

Att sakta försvinna ner i kvicksanden

Jag är nu påväg in i en depressiv period. Förra året den här tiden blev det samma sak, men då blev det så digert att jag lades in på psyk. Jag känner hur min livslust sakta men säkert smulas sönder och spolas ner i toaletten. Jag känner hur jag blir mer och mer provocerad av att folk är lyckliga. Jag blir mer och mer intetsägande, tyst, introvert, trött, elak, irriterad, ledsen. Det är så jävla jobbigt att känna i varje del av kroppen, varje sekund av dygnet, att jag är påväg att gå ner mig. Och jag kan inte göra ett skit åt det.

Jag ger övertaget till djävulen som sitter på min axel. Hen som säger att jag är värdelös. Att jag är ful. Att jag är äcklig. Att jag inte klarar någonting. Att det är mitt fel. Att jag borde skämmas. Att jag är elak. Att jag inte förtjänar att må bra. Att ingenting kommer bli bättre någonsin. Och jag har så dåligt samvete gentemot Max. Han får stå ut med att jag: är irriterad på allt ca jämt, bryter ihop över småsaker, gråter ofta, inte kan sova och väcker honom ca varje natt, att han får plåstra ihop mig när tigern rivit mig.

Tigern och djävulen har makten över mig. De bestämmer över mig. Säger att jag minsann inte orkar gå ut idag. Säger att jag fan inte förtjänar att ha kul. Säger åt mig att ta på fasaden. River och sliter i mig. Tär på mig. Äter upp mig inifrån. Förstör.

Ett snabbt återseende

Jag vet inte riktigt vad jag vill skriva. Jag vet bara att jag vill skriva. 

Jag har i princip tagit studieuppehåll från lärarprogrammet, kommer och går på musikutbildningen som jag vill ändå, men tanken är att jag ska göra bort en del rester. 

Det känns bra. Jag är påväg in i en depressiv period. Det märks på min sömn, mitt humör och mina armar. I förrgår skar jag det djupaste någonsin och jag var så extremt rädd att jag skulle behöva sy. Har ångest dygnet runt och äter atarax som en tok (för får inget starkare). Jag vill verkligen ha hjälp. Jag vill inte smyga in på toan, säga att jag "ska duscha" och sen skära mig. Jag lider med min sambo. Jag skäms och har så dåligt samvete. 

Hur som helst så vill jag ligga i min säng och sova i Max famn i flera månader.