Gamla inlägg 2011-2012

2012 var året som förstörde mig totalt. Min systerson var döende, min barndomsvän (och livs kärlek) körde ihjäl sig, jag hittade en död man utanför min dörr. Det var då jag utvecklade många fobier, sömnproblem och hamnade i den djupaste depressionen jag någonsin varit i. Jag såg inget ljus. Nedan följer några gamla inlägg från min gamla blogg. Det finns så mycket jag måste bearbeta, så många sorger, så mycket tunga saker att bära på.

20110126
Jag kommer aldrig glömma den dagen som min käraste Zilla togs ifrån mig. Jag var 14 år och hon var mitt allt, en liten finskstövartik som var vildare än självaste stormen. Hon hade varit sjuk en tid och det var tal om att vi skulle ta bort henne, men jag hade aldrig kunnat ana det. Det var den 11 januari 2006 och jag hade följt med min mor på Tupperware-party i grannbyn (4 mil bort) och jag hade en konstig känsla i magen hela dagen. Det enda jag ville var att komma hem och titta till Zilla. Hon brukade alltid komma ut ur hund"huset" när vi körde upp bilen på gården och luckan gav ifrån sig ett ljud som jag aldrig kommer glömma. Den här gången när jag klev ur bilen hörde jag inte ljudet, så jag gick mot hundgården då min pappa sa: "Zilla är inte där". Hela livet rann ur mig, det kändes verkligen som om jag låg i en miserabel pöl under mig. Hon var inte där och hon skulle aldrig mer komma tillbaka. För evigt fråntagen ifrån mig. Sorgen den första veckan var outhärdlig, hon hade varit mitt allt. Min finaste, bästa vän. Och det där ögonblicket när pappa sa "Zilla är inte där" kommer jag för all framtid att minnas. Jag kommer minnas pappas ansiktsuttryck, hans blanka, sorgsna ögon och känslan som infann sig i mig en bråkdels sekund efteråt. Jag fick iallafall 7 fina år med denna vilda varelse och jag kommer aldrig någonsin glömma henne.

20110416

Sopalova Värdelösovic

Det finns ett jävlar-anamma i mig. Jag får det jag vill ha. Oftast. Bara på så åt helvete fel sätt. Jag lyckas som på något sätt inte alls få det jag vill ha ändå. Jag lever verkligen upp till namnet Värdelösovic när jag går på samma nitar om och om igen. Jag vill tro att jag är intelligent och erfaren, men tydligen gäller det inte sånt här. För jag tycks aldrig lära mig. Blir nästan paralyserad även fast jag vet att jag håller på att köra in i en bergvägg så kan jag inte lyfta foten från gaspedalen. Typ så. Jag antar att jag någon gång kommer lära mig och leva upp till mina inre intelligenta värderingar som jag nästan slutat tro på och glömt bort. Att jag någon gång kommer bli den fantastiska människa jag vill vara, och som jag är innerst inne. Ursäkta om jag låter självgod, men jag tror verkligen på det. Egentligen. Än fast det inte märks. Än fast jag går på samma nitar som de idioter jag brukar snegla på gör. Men sån är jag. En helt vanlig människa som har fel och brister, men jag till skillnad från de flesta andra kan inte bromsa.

20110419

Kantstött porslin

Idag har jag filosoferat massor och därför tänkte jag ösa ur mig lite, igen. Idag förberedde jag och min lilla arbetsgrupp redovisningen imorgon genom att analysera en dikt. Dikten heter Madrigal och är skriven av Tomas Tranströmer och jag älskar den. Den tilltalar mig helt obegripligt mycket. Den satte igång mycket tankar hos mig, tankar som fick mig typ gå igenom mitt liv. Gamla blogginlägg, dagböcker, foton och andra minnen slets fram. Det har alltid två sidor, dels blir jag otroligt upprörd och dels blir jag lycklig. Jag hinner nästan gå igenom hela spektrat av känslor.

Den mest genomgående känslan måste dock vara stolthet. Jag blir så otroligt stolt över mig själv för jag vet precis exakt vad som gjort att jag står exakt här idag och precis exakt vart jag hade kunnat stå. Det har verkligen inte varit utan möda. Jag har kastat bort värdefulla perioder ur mitt liv, mist nära och kära, förlorat delar av mig själv och blivit ärrad för livet. Jag är som kantstött porslin, som gått i bitar fler än en gång, och fått limmats ihop gång på gång. De fula skarvarna är mina ärr, och mina stolthetstecken. Det är dessa skarvar som gör mig till det kantstötta porslin jag är idag. Det som mest troligt kommer gå sönder igen, men numera har jag hittat både det ultimata limmet och skaffat mig tekniken att limma ihop mig igen. Jag behöver ingen limexpert längre. Jag lär knappast ställas fram till jul eller andra högtider, men jag tror att jag trivs i skåpet. Jag behöver inte vara det självklara valet vid de finaste tillställningarna, jag gillar mitt skåp. Personligen tycker jag om kantstött, gammalt, använt porslin. Jag vet att det finns andra som uppskattar det också. Som uppskattar mig. Trots mina fula skarvar. Tack.

20111021

Idag åkte jag hem till Farmen för några dagars lugn och ro, plugg och lite älgjakt på söndan. Det kändes så otroligt skönt att komma hem och jag tänkte att "fan, vilken lugn och skön helg jag ska ha". Så gör jag fika och sätter mig vid köksbordet. Och vad ligger där? Dagens tidning. Allt i repris. Allting. Varenda dag av mitt livs sämsta 5 månader spelas i revy i mitt huvud. Det blir som bara svart allting. Tårarna kommer och jag bara gråter och kräks. Allt blir så surrealistisk och egentligen vet jag inte vart jag ska ta vägen. Känner ingen empati för någon av er. Jag vill bara stänga in mig här och vänta tills allting är över.

20111022

Allt jag behöver nu är ett helt vanligt leende. Ingenting som påminner. En vanlig dag, inget snack om det. Jag vill inte prata om det, inte låtsas om det, inte veta av det. Jag har inte tid att falla ihop just nu. Bara dö lite, och sedan återuppstå.

Även om en del ifrågasätter allt och tycker att det är mitt fel så måste jag hålla fast vid att det inte var så. Jag kunde inte veta bättre, ung och dum. Eller? Jag väljer att inte beskylla mig själv hur som helst. Går mest runt i en gråzon i vill ha det normalt.

20111106

Morgonlyrik

När det brister.
När korthuset rasar.
När fasaden faller.
När hjärtat (och allt) går sönder likt en tallrik som faller i backen.
När du står på alla fyra och gråter i sovrummet.
När du inte vet vilken vidrig känsla som är störst.
När ditt förtvivlade gråt överröstar musiken i bakgrunden.
När du står paralyserad.
När du är för bra för ditt eget bästa.
(Fast ändå inte.)

Då behöver du en stadig hand att hålla i när du tar dig upp på fötter.

Vart är ni?

20120811

Vill egentligen bara skriva av mig all jävla skit, men det är så jävla svårt för jag vet liksom inte vad jag ska skriva. 

Allt går i ultrarapid, jag svamlar, kan inte tänka klart, lägger bort grejer, glömmer bort saker, tid, rum, att äta och sova etc. 

Min älskade systerson är allvarligt sjuk och jag har ingen aning om hur jag ska hantera det. Jag är nog fortfarande i chock och har inte alls förstått allvaret i det hela. Jag tar en dag i taget och försöker verkligen sova, äta, jobba, sköta hemmet och förströ mig med saker. 

Såna här gånger när jag inte orkar prata eller nånting utan bara är en zombie är jag så himla glad över att det finns folk nära hjärtat som jag vill omge mig med. 

Hope-halsbandet har åkt på också, för det är det som gäller. Att hoppas. Ha hopp. Inge hopp. Utstråla hopp. Har fått halsbandet av min syster så det passar perfekt. Egentligen borde hon ha det just nu. Det är också så himla fint att se och uppleva hur fantastiskt sammansvetsade familjen blir vid såna här tragedier. 

Besked, röntgen, provtagningar, misstankar, andra besked, försämringar. Min systerson har en hjärninflammation. Det värsta ordet jag vet. Värsta värsta värsta.

20120926

Jag vill skriva världens längsta brev och skicka till dig i himlen. Jag vill säga allt jag inte fått chansen att säga. Jag vill berätta för dig hur stolt jag är över dig. Berätta en massa saker så att du kan vara stolt över mig. Berätta hur mycket jag uppskattar dig. Berätta hur mycket jag uppskattar att du alltid, alltid, alltid haft ett vakande öga över mig och brytt dig. Jag vill berätta för dig hur många som sörjer dig, hur många som aldrig hann säga hur mycket de uppskattade dig, hur mycket de tyckte om dig, hur stor glädjespridare du var.Jag vill be om ursäkt för det jag sa, för det jag gjorde. Jag vill tacka dig för så himla mycket. För hjälpen. För whiskeyn. För alla filmkvällar. För alla bilturer. För pannkakorna.

Du har alltid varit min beskyddare, och nu får du vara min skyddsängel.