Under tiden som min tatuering läker så läker ungefär ingenting annat. Såren i hjärtat blir djupare. Ärren i själen läker inte. Såren på armarna blir fler. Jag är så fruktansvärt känsloförvirrad. Det känns som att jag går omkring utan hud och allt som sägs eller görs känns så jävla hårt på mig.
Jag fick höra av min terapeut att jag i princip är känslokall, utåt alltså. Inom finns en jävla massa känslor! Hon menade alltså att jag hade så oerhört mycket känslor som slogs inom mig och som jag inte skulle kunna hantera ifall jag släppte fram dem. Så i ren självbevarelsedrift har jag undermedvetet tryckt undan alla mina känslor och kört på att vara en lattjo liten pryl utåt sett. Jag skriver himla gärna för att, vad jag trodde, få ur mig lite känslor ur systemet. Men min terapeut tror att jag inte alls bearbetar känslorna när jag gör så. Jag tror bara att jag gör det. Jag tillåter mig inte vara ledsen. Jag tillåter mig inte att gråta. Att sörja. Att vara besviken. Att vara arg. Att vara ångerfull. (Och jag låter mig absolut inte känna några positiva känslor!)
Utåt är jag en vägg. När jag mår dåligt vill jag ogärna vara ensam och jag bjuder alltid över vänner. För framför vänner kan jag inte gråta. Aldrig. Det blev så himla självklart när jag började tänka på det. För att inte nog med att jag trycker undan känslor som är svåra och jobbiga, jag tillåter mig inte heller att vara glad och lycklig.
När jag är glad känner jag skuld. "Men herregud, hur fan kan jag vara glad? Jag förlorade ju min bästa vän för två år sen? Jag är ju bipolär? Jag har ju blivit våldtagen? Jag skär mig ju? En sån människa kan inte känna glädje." Så går mina tankar. Jag känner mig så himla identitetslös om jag inte är svart och svår. Dark and twisty. Hur lever man ett normalt liv?
Sådant går jag och tänker på nu inför DBT:n. För mitt självskadebeteende sker inte på impuls. Det är så himla planerat. Jag kan till och med typ schemalägga det! "Åhnej, nu ville Annika hälsa på, men jag kan skära mig senare." Det är helt rubbat när jag tänker efter. Det är verkligen tvångsmässigt och av ren vana. Dessutom kan jag tänka tanken att "nu var det längesen jag skar mig" och så gör jag det. Det känns helt sjukt.
Jag blev väldigt medveten om saker som jag nu går runt och grubblar på, som ni märker. Återkommer nog aldrig med några svar på mina funderingar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar