Det förflutna och framtiden

För ett tag sedan läste jag igenom dagboken jag hade när jag låg inne på psyket. På ett sätt finns det ingenting som påverkat mig så mycket. Jag var inlåst bakom dörrar som inte ens den största panikångesten kunde ta sönder. Jag hade tjugo dagar på mig att fundera över varför jag satt där. Jag hade inget att göra förutom att fundera på mitt dåliga mående och varför jag mådde så dåligt och gå igenom hela mitt liv, alla trauman och missöden. Där inne, på avdelning F41, mådde jag så dåligt att jag ville ta mitt liv. Jag tog alla chanser jag fick att snickra ihop vapen av allt jag hittade. Jag försökte skada mig med locken på mina snusdosor. Jag skadade mig med öppnarkroken på colaburkarna. Jag skadade med med hårnålar. Jag formulerade ihop ett avskedsbrev som jag av någon anledning inte skrev ner. Jag hade skrivit små meningar till mina bästa vänner. Till min familj. Till Ida. Till Adrian. Till Viktor. Till Max. Till Annika. Till Ida-Marie. Till Fredrik. Till musikklassen. Och till min föredetta pojkvän Erik. Jag funderade hur jag skulle göra det. Om sömntabletterna man får när man åker på nattpermis och en liter whiskey skulle fungera. Om att hoppa från min balkong på tredje våningen skulle räcka eller om jag skulle behöva en snara också. Det var så många kvällar som jag hade de där tankarna. Jag skrev så många gånger i min dagbok att jag aldrig skulle få ett värdigt livmefter detta. Att jag förevigt skulle vara ett psykfall. "Hon som blev inlagd på psyket". Jag hade så många samtal med vårdarna på avdelningen om det här. Fick ångestdämpande. Fick hitta saker i minnet som var värda att leva för. En kväll när jag satt ensam i min snåriga ångestskog med känslor som slet och drog i mig. Då jag i panik försökte hitta ut. Försökte leta ljus. Till toner av Max hardcoreband. Då hör jag raderna "Ett slag så rösterna tystnar. En rad till så kanske du lyssnar. Om jag klarar ikväll, ska jag klara för alltid." De kommer för evigt vara inpräntade i min själ. De kommer för evigt vara orden som var den trygga handen i min värsta panik. Att om jag klarade ikväll, då skulle jag klara för alltid. Och jag klarade ikväll. Där kom vändningen. Jag bestämde mig. Jag ska hitta vägen tillbaka. Ut ur skogen. In i värmen. Långt bort från kylan och paniken. 

Jag blev utskriven. Jag fick stå på egna ben (med ett och annat handtag från familj och vänner). Men här står jag. Med en läkande själ som lämnat ärr på mina armar. Jag vill ha tillbaka de två åren som Du, ångesten, iskallt stal. Du tog ifrån mig rätten att leva ett normalt liv. Nästan hela mitt liv har vi gått hand i hand. Du har varit min äckliga blindtarm som inte behövdes. Och du har fått infektioner som missbruk, panikångest, självskadebeteende och ätstörningar. Nu vill jag operera bort dig. 

Det är dags för revansch. Jag vill hitta vägen tillbaka.

Tack Max. Evig tacksamhet. För evigt ett eget rum i mitt hjärta.