Att komma ut

Jag har varit självskadare sen jag va 14 år. När jag och min terapeut gick igenom mitt självskadebeteende berättade jag att om mina föräldrar hade vetat om allt och jag hade sluppit ljuga hade jag skurit mig både oftare, mer sår och framförallt djupare. 

I fredags bestämde jag mig för att berätta för mina föräldrar. Det har alltid varit min största mardröm. Jag är deras sladdbarn, ett kärleksbarn, pappas ögonsten. Det sista jag vill är att förstöra deras bild av mig som en lyckad och fin tjej. Men nu insåg jag att det raserades när jag berättade för dem att jag var inlagd på psyket. Så jag berättade. 

Förra veckan var min mamma hemma hos mig och lämnade mat. Hon såg kniven som ligger på pallen i badrummet. Alltid. Det är min trygghet. Den sista utvägen som används alltför ofta. Jag sa att jag hade ett självskadebeteende sen jag var 14 år och hon sa väl att hon väl egentligen vetat ganska länge. Och då blir jag så jävla förbannad att hon inte gjort något. Hon har väl liksom inte velat inse. Men jag kom ut som självskadare, det kändes bra. Sedan skar jag upp hela jävla armen så M fick plåstra om mig. Och jag misslyckades än en gång.