Idag hade vi temat ledsenhet/sorg. Sjukt jobbigt tema. Vi var tvungna att välja en situation och berätta om den. Eller först målade vi en bild på nån situation. Idag är det 3 år sen Jocke dog så såklart valde jag att måla den. Huvvaligen. Men det slutade ändå med att jag drog på smilbanden. Jag har så himla många fina minnen med honom. Men situationen jag valde att berätta om var när pappa berättade om när han var som mest stolt över mig. Det var när jag sköt upp för högvilt med lånad bössa. Skratt. Fjantigaste grejen nånsin, tycker jag. Det finns så jävla mycket annat som jag är stolt över och som jag önskar att mina föräldrar vore stolt över. Under den här känslomässiga berättelsedelen blev jag tvungen att gå ut efter att en tjej berättat sin berättelse. Hon berättade om när hennes syster blev inlagd. En del i det hela var hur hon och familjen hade jättestarka band till varandra och hur alla slöt upp kring henne. Och då tänkte jag på mig själv. Min mor o far kom och hälsade på mig EN gång och det var dagen efter jag blev inlagd. Sen kom de inte förrän de kom och hämtade mig när jag blev utskriven. Skratt. Bara min ena bror kom och hälsade på mig. Min andra bror som varit min bästa vän i hela mitt liv kom inte och hälsade på och det var typ det jobbigaste med allting. Han skickade en liten hälsning med lite choklad. Helt bisarrt dåligt. Då tyckte jag att det var en fin gest men idag hatar jag honom för att han inte kom och hälsade på.
Jag är så jävlajävla arg på min familj för att de inte slöt upp kring mig och omhuldade mig. De låtsades som ingenting. Vi har aldrig pratat om det sen jag blev utskriven. Nu är det ju 1,5 år sedan, men smärtan och besvikelsen sitter såklart kvar. Det finns mycket ilska överlag mot mina föräldrar i synnerhet, men även resten av familjen. Jag har aldrig känt så stor besvikelse som när mamma sa att de hade förstått att något inte stod rätt till när jag kom hem från skolan och grinade varje dag. De gjorde ingenting. Inte ett jävla skit. Visst, det kanske var jobbigt för dem. MEN de hade kunnat höra av sig till skolan, skolsyster, pratat med mina syskon, pratat med mig. Vad som helst FÖRUTOM att veta men ändå inte göra nånting. Ibland funderar jag så himla mycket på hur mitt liv hade varit om de hade agerat, om de bara hade gjort något. Om.
Sedan är det såklart en väldigt känslofylld dag när det är 3-årsdagen sedan bilolyckan. Tre år sen jag fick det fruktansvärda samtalet. Men jag känner faktiskt inte så mycket sorg. Jag kan såklart se tillbaka på min sorgeprocess och känna hur det kändes. Men just idag känner jag faktiskt inte så mycket sorg. Vem vet, jag kanske gått vidare? Nu kanske jag bara ser honom som en skyddsängel. Som något positivt. En sak är i alla fall säkert, jag saknar honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar