Det blev djupare än någonsin och jag trodde att jag skulle behöva åka in och sy. Jag hade liksom bestämt mig redan innan jag kom innanför dörren. Jag hade bara rakblad i huvudet. Rent motoriskt gick jag och letade fram rakbladet jag gömt och gick in i köket och började helt maniskt sätta det kalla stålet mot huden. Sen hörde jag en röst, "var är du?". Det var M som kom ut från toan. Det var som att jag vaknade till liv och såg hur blodet hade runnit från armen. Hade hamnat på köksbänken. På handen. På mattan. På golvet. På fötterna. Men på en halv sekund blev jag liksom klar i huvet och löste allt. Överlade ifall vi skulle åka in, men insåg rätt snabbt att det inte skulle behövas. Ringde 1177 för att dubbelkolla, men det var sån jävulsk telefonkö. Sen tvättade jag såren ordentligt och stängde med kirurgtejp.
Det är bra konstigt hur hjärnan funkar ändå. Hur överlevnadsinstinkten tog över och jobbade motoriskt för att lösa allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar