Jag är nu påväg in i en depressiv period. Förra året den här tiden blev det samma sak, men då blev det så digert att jag lades in på psyk. Jag känner hur min livslust sakta men säkert smulas sönder och spolas ner i toaletten. Jag känner hur jag blir mer och mer provocerad av att folk är lyckliga. Jag blir mer och mer intetsägande, tyst, introvert, trött, elak, irriterad, ledsen. Det är så jävla jobbigt att känna i varje del av kroppen, varje sekund av dygnet, att jag är påväg att gå ner mig. Och jag kan inte göra ett skit åt det.
Jag ger övertaget till djävulen som sitter på min axel. Hen som säger att jag är värdelös. Att jag är ful. Att jag är äcklig. Att jag inte klarar någonting. Att det är mitt fel. Att jag borde skämmas. Att jag är elak. Att jag inte förtjänar att må bra. Att ingenting kommer bli bättre någonsin. Och jag har så dåligt samvete gentemot Max. Han får stå ut med att jag: är irriterad på allt ca jämt, bryter ihop över småsaker, gråter ofta, inte kan sova och väcker honom ca varje natt, att han får plåstra ihop mig när tigern rivit mig.
Tigern och djävulen har makten över mig. De bestämmer över mig. Säger att jag minsann inte orkar gå ut idag. Säger att jag fan inte förtjänar att ha kul. Säger åt mig att ta på fasaden. River och sliter i mig. Tär på mig. Äter upp mig inifrån. Förstör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar