Jag gör allt för att klara dagarna. Jag låtsasskrattar, försöker göra normala saker, men inombords vill jag inget annat än att bara leva i en sängsymbios och sakta tyna bort. Eller nej, inte sakta, jävligt fort. Som ett pistolskott.
Vart fan är min DBT-plats och var är min läkarträff för medicinjustering?
Som vanligt lägger jag inte upp bilder för att söka empati, trigga eller nåt annat. Jag lägger upp det för min egen skull, för dokumentation och för att förhoppningsvis kunna titta tillbaka och tänka "Hah, det där va längesen. Nu gör jag ju inte sånt längre!".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar