När jag var 17 år skulle jag bli mamma innan jag var 22 år. Jag kunde absolut inte se mig som barnlös i framtiden. När jag var 17 år blev jag gravid och tvekade in i det sista ifall jag skulle göra abort eller inte. Hon skulle heta Alicia. Förlåt för att du aldrig fick se världens ljus.
Såhär med facit i hand kan jag tycka att det var bäst så. Men på något jävligt konstigt sätt så ser jag det ändå som om jag förlorat en dotter. Jag visste inte ens om det var ett foster av honkön. Men för mig var det en Alicia i magen.
Jag har alltid sett mig som mamma i min framtid. Alltid, alltid, alltid. För mig har barn varit meningen med mitt liv. Ge mina syskonbarn kusiner, ge mamma och pappa barnbarn, ge min blivande man barn, ge mitt eget liv en mening.
Min framtid har förändrats drastiskt. Min sambo vill inte ha barn och kommer aldrig ändra sig. Jag kan inte vänta på att den här fasen ska gå över, att han kommer växa upp. Jag har försökt försona mig med tanken om att jag aldrig kommer få barn. Att jag aldrig kommer få ge mina syskonbarn kusiner. Att jag aldrig kommer få ge mina föräldrar barnbarn. Att jag aldrig kommer få ge min blivande man ett barn. Att jag aldrig kommer få föra mina gener vidare. Att jag aldrig kommer ge mitt liv den mening jag alltid trodde att det skulle ha.
Jag försöker störa mig på barn så mycket som möjligt. Jag försöker irritera mig på barnskrik. Jag försöker skrämmas av gravidhormoner. Jag försöker avskräckas av den ekonomiska förlusten. Jag FÖRSÖKER försonas med tanken om att vara barnlös. För alltid. Att aldrig få bli mamma. Aldrig någonsin.
Jag vet inte om det kommer bli ett tomrum som aldrig kommer fyllas.
Tillägg: jag kommer aldrig någonsin byta mitt livs kärlek mot drömmen om att bli mamma. Aldrig någonsin. Jag älskar dig, Max!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar