Om ni bara.

Jag är så jävla arg på mina föräldrar. Som hela hela hela tiden vetat hur mobbad jag varit. Som förstått och sett när jag kommit hem gråtandes från skolan. De visste precis. Och när kuratorn från skolan ringde och ville att de skulle följa med till BUP. De skämdes och frågade "visst mår du bra nu?". Ja, VISST, gjorde jag det. Jag är så jävla arg på dem för att de inte gjorde något. För att de inte tog mig på allvar. För att de såg men inte ingrep. För att de inte brydde sig. För att de var så jävla dumma i huvudet. 

Igår ringde jag mamma. Samma frågor. "Mår du bättre nu?", "har du slutat skada dig?". Samma jävla resonemang. "Du måste hitta dina 'verktyg'". JAG VET! DET ÄR JAG SOM GÅTT I TERAPI I TVÅ ÅR!! OCH NEJ JAG HAR INTE MIRAKULÖST BLIVIT FRISK FRÅN MITT SJÄLVSKADEBETEENDE!! 

Sen gjorde hon det värsta jag varit med om. Hon jämförde min KRONISKA PSYKISKA SJUKDOM men sin psoriasis. "Ja, men jag måste ju också hitta mina 'verktyg' för att hantera min sjukdom. Jag kan ju inte bara sätta mig ner och klia på utslagen istället för att laga mat."

SKÄMTAR DU MED MIG? Visst, psoriasis suger. Men 20% av alla bipolär begår självmord. Du kan smeta på en jävla salva, mamma. Ta antihistamin så det slutar klia. Jag måste droga ner mig för att slippa ångesten. Antingen med medicinska droger eller rakbladsdroger. 

Hade ni tagit mig på allvar första gången min PSYKISKA OHÄLSA uppmärksammades kanske jag inte suttit här idag. Med ätstörningar, inläggning, sexuella övergrepp, självskadebeteende och självmordstankar på CV:t. Om ni bara hade gjort något! Om ni bara hade sett mig. För ni visste så jävla väl vad som höll på hända. Om ni bara.