Max fick ett paket på posten idag. Jag fick en räkning. Självklart blev jag lite skämtsotis. Sen visade sig att paketet var från hans morfar. Då blev jag så himla, himla avundsjuk, men också ledsen. Ledsen över att jag inte får paket. Över att jag inte har en morfar. Över att jag inte har en familj och en släkt som bryr sig. Självklart är gräset grönare på andra sidan, men jag är ändå så fruktansvärt avundsjuk på Max familj. De kan prata om saker, hans mor kan uttala orden "bipolär sjukdom", hans föräldrar är belevade och intelligenta, unga och häftiga, såna som en kan relatera till.
Vad har jag?
Jag har föräldrar som aldrig funnits. Föräldrar som vetat att jag farit illa, men som aldrig gjort något. Föräldrar som är konservativa och ointelligenta. Som inte vet vad högskolepoäng innebär. Som en inte kan diskutera med för de ser fortfarande den starka hierarkin föräldrar-barn och att en, som avkomma, kan bidra med nånting. Minns så väl när jag skulle diskutera en grej (jag älskar att diskutera) och min mor snäste ifrån och sa "du ska alltid säga emot!". Nej, mamma, jag problematiserar och analyserar. Dumhuvuden.
Det finns så många människor omkring mig som "bryr sig". Det klart att mina föräldrar bryr sig. De är bara för dumma för att göra nånting.
Jag sörjer också att jag inte har mor- eller farföräldrar. Att inte ha en gammal visdomskälla att gå och äta bullar hos och lyssna på gamla rövarhistorier. Jag har ingen. Max har en morfar. Som skickar paket och skriver brev. Som textar "Herr Max Francois" på framsidan. Som ringer. Som finns.
Vad har jag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar